Ledare

Framlidne finländske generalen av infanteriet Yrjö Keinonen (1912-77) var under åren 1965-69 kommendör för Finlands försvarsmakt (i svensk terminologi ÖB). Om de hårda avvärjningsstriderna på Ladogafronten sommaren 1944 – där Keinonen var bataljonskommendör – utgav han senare boken ’’Återtåg under strid’’. I dess avslutningskapitel har han följande bedömning av högkvarterets roll:

’’Högkvarterets auktoritet var under kriget obetingad. Inte ens det tunga vapenstilleståndsavtalet förmådde rubba frontens och hemmafrontens förtroende och högaktning för högkvarteret. Högkvarteret stod över all kritik. Framgång i operationerna tydde på högsta ledningens duglighet, orsakerna till misslyckandena var att finna på någon mellaninstans eller ute i första linjen. Mannerheim insåg, att den första förutsättningen för krigföringen var högkvarterets auk-toritet, som han omsorgsfullt värnade om. Här var det inte enbart frågan om det förtroende och den högaktning man visade persongestalten Mannerheim utan även kunnigheten och förmågan hos de män, som han hade valt till sina närmaste underlydande. - -’’

  Så här skall det naturligtvis vara. Även om kraven på ett högkvarter naturligtvis måste skärpas i krig, råder dock ingen skillnad i princip under fredsförhållanden. Auktoriteten måste vara obetingad, kompetensen höjd över allt tvivel, förtroendet från de underställda bergfast, medborgarnas tilltro byggd på övertygelse.

  En blick på rådande förhållanden i vårt land ger känslor av vånda, oro och beklämning. Hur långt bort står inte svenska försvarsmaktens högkvarter från de grundläggande kriterier, som generalen Keinonen – med sin suveräna krigserfarenhet – ställt upp! Ett land vars försvarsmakt brister i tilltro till egen ledning är illa ute. Att öppet protestera är hälsosamt och icke indisciplinärt, om det sker i värdiga former. Det är ytterst ett uttryck för ansvarskänsla – den handlingskraftige tiger inte.

  På detta sätt skall man uppfatta den manifestation, som i dagarna skett i form av en gemensam skrivelse från arméns samtliga befattningshavare på regementschefs- och skolchefsnivå, som tillställdes ÖB 13 april. Innebörden i detta aktstycke är att man kraftigt reagerar mot den av ÖB förordade nerdragningen av armén: den anses orimlig och kommer att äventyra rikets försvarsförmåga. Skrivelsen är undertecknad av 54 överstar (chefer för foregementen, brigader, utbildningsförband och skolor), vilka uttalar sitt stöd åt arméns generalinspektör Paul Degerlunds krav på en avvägning inom krigsorganisationen, som ger en större armé än den av högkvarteret planerade.

  Det är – vilket bl a framhållits i dagspressen – en unik opinionsyttring av högst allvarlig karaktär. Denna beskrivning kan man verkligen hålla med om. Formulerat på vardagsprosa är det fråga om ett kraftigt misstroendevotum. Till sin innebörd är det ett symptom på ett militärt sjukdomstillstånd, vilket har sin härd i en svag ledning i obalans – något som inte ens den civila omvärlden kunnat undgå att notera.

  Högkvarterets tänkande grundar sig på en ’’långtidsoptimism’’ enligt vilken inget invasionshot mot Sverige föreligger inom ett tidsrum, som man vågar räkna i årtionden. Detta kortsynta, ohistoriska budskap sprids energiskt och tas naturligtvis tacksamt emot av politikerna. Observeras skall att ingen enda företrädare för högkvarteret hittills har framträtt och t ex dragit en parallell med den tid, då Sverige förra gången (1925) rev ner sitt försvar – ingen enda. Den historiska okunnigheten tycks vara kompakt (måhända ett resultat av att försvarsledningen låtit avskaffa militärhistoria som självständigt ämne i den högre officersutbildningen!

  I den avvägning av rikets försvarsresurser, som ÖB Owe Wiktorin har aviserat, görs en ohöljd favorisering av hans egen försvarsgren, flygvapnet. Detta sker på bekostnad av allt annat, särskilt armén. Denna avvägning är inkonsekvent och motsägelsefull, eftersom man å ena sidan dödförklarar invasionshotet mot Sverige och därmed arméns invasionsförsvar men å andra sidan fullföljer anskaffningen av JAS – som har just invasionsförsvar som primäruppgift. Detta är ett resonemang, som hos många måste väcka starka tvivel på högkvarterets strategiska kompetens.

  Till fullständigande av lägesbeskrivningen skall sägas, att de 54 arméöverstarnas protest har följts upp av en liknande opinionsyttring från 22 motsvarande befattningshavare inom marinen.

  Då det gäller politikernas roll i nedrivningssammanhanget, gör ÖB i sina uttalanden gärna gällande, att han nu tvingas till sina drastiska nerskärningar till följd av partiuppgörelsen mellan (s) och (c), som går ut på att sju miljarder skall tas av försvarsbudgeten för att gå till ’’vård och omsorg’’. Försöket att skjuta över skulden på politikerna är emellertid inte grundat på verkligheten, eftersom ÖB redan innan nämnda uppgörelse hade offentligt presenterat ett nerskärningsprogram nära nog identiskt med det nu föreliggande. ÖB presenterade 12 oktober 1998 sitt s k ’’ominriktningsförsvar’’ – ett koncept framtaget inom högkvarteret, på eget initiativ. Dagen efter kom regeringens budgetproposition, som senare följdes av uppgörelsen (s) + (c).

  Det skall slutligen betonas att protesterna från armén och marinen icke går ut på att mera pengar krävs utan att ÖB gör en logisk avvägning försvarsgrenarna emellan. Det grundläggande felet med ÖB:s förslag är att det inte syftar till att skapa ett försvar av Sverige. Den överhängande risken är nu att JAS-systemet kommer att stjälpa hela försvaret. Men åtskilliga turer återstår dessbättre innan beslut skall tas.

Intill 1975 hade Sverige en ’’krigsmakt’’. För att verbalt markera dess fundamentala, existensberättigade uppgift ändrades benämningen till ’’försvarsmakt’’. Denna skall utgöra kärnan i vårt internationellt respekterade totalförsvar, i vilket som bekant även ingår en rad civila komponenter. Försvaret av Sverige bedömdes så centralt och så krävande, att all militär kraft odelad måste inriktas på angivet mål, en fundamental uppfattning med fast förankring i folkmedvetandet. Ännu så sent som 1996 fastställdes av regering och riksdag:

Denna kategoriskt formulerade uppgift skulle vara styrande för vårt försvars verksamhet och utveckling. I fredstid hade försvarsmakten dessutom att medverka i vissa andra uppgifter utanför den givna ramen, men detta var en bisak.

  Försvarsmaktens högkvarter har emellertid inte rättat sig efter given order rörande den fundamentala uppgiften – att försvara Sverige – utan självrådigt låtit denna hamna i en diffus bakgrund till förmån för bl a internationella åtaganden. Motiveringen bakom denna kursändring återfinns i påståendet att något invasionshot i traditionell mening inte föreligger inom överblickbar tid, och därför kan anslag och uppgifter omfördelas. Denna syn på rikets försvar har man från högkvarterets sida i ett par år ihärdigt sökt inpränta hos svenska folket. Med professionell strategi har ’’konceptet’’ föga att göra.

  Tesen att invasionsförsvaret är otidsenligt vilar på lösan grund. Den är icke framsprungen ur en seriös och allsidig säkerhetspolitisk analys, icke heller grundad på ( eller åtminstone refererande till) närhistoriska paralleller, varvid i första hand avses årtiondena före 2:a världskriget och våra egna erfarenheter av hur det kan gå, när försvaret rivs ner. Alltigenom rör det sig nu om ett helt perspektivlöst, dagsinfluerat tänkande, fjärran från den genomborrande planläggning, som normalt skall kunna förväntas av en kompetent försvarsledning. Man tar helt enkelt utgångspunkten i dagens situation – eller kanske riktigare uttryckt gårdagens, eftersom pågående väpnade konflikt i Jugoslavien uppenbart betraktas som ovidkommande och inte får rubba högkvarterets uppgjorda ritningar. Trots NATO:s misslyckande hittills att med flyginsatser söka nå ett avgörande, fortsätter hemmastrategerna att envetet odla myten om JAS-systemet som det allena saliggörande.

  Parallellt med att högkvarteret lämnat försvarsmaktens ålagda primäruppgift – att försvara Sverige – har skett, och sker, en organisatorisk nerbrytning. Denna kommer i sin av ÖB förordade nästa fas att få karaktären av en skövling. Mot bakgrund av vad här anförts, kan det som försvarspolitiskt har skett i Sverige under de senaste tio åren betecknas som ett mord på försvarsmakten. Eftersom detta har initierats inifrån, dvs – mirabile dictu! – av det egna högkvarteret under en enväldig ÖB, kan talas om ett självmord. Detta har utförts i etapper, som i korthet skall beskrivas.

Här refererade ’’självmordsetapper’’ har nu fört vår försvarsmakt till vägs ände. Frågan är om ’’restförsvaret’’ har något berättigande: kraftyttring i form av att försvara Sverige lär i varje fall inte kunna presteras inom ramen för nu befintliga resurser. Tiden för eventuell återtagning torde inte understiga 15 år.

  Försvarsberedningen konstaterar i sitt betänkande tidigare i år att

Denna orakelmässiga visdom har beredningen naturligtvis inhämtat hos högkvarteret. Ändå gör man en märklig reservation, då det sägs att dödförklaringen av invasionshotet förutsätter att vi har kvar en grundläggande försvarsförmåga. Denna är tydligen fortfarande en fundamental komponent. Men varför försöker man då med alla medel köpa sig från ansvaret?

  Högkvarteret drar sig ur ansvaret genom att systematiskt nedvärdera rysk invasionsförmåga. Dess säkerhetsexperter och prognosmakare menar, att denna förmåga kommer att saknas under överskådlig tid, kanske rentav obegränsad tid. Liksom dåvarande Sovjetunionen under ’’kalla kriget’’ begick självmord genom att försöka hänga med i USA:s vapenteknologiska upprustning, gör vi här samma sak genom att möta framtiden med en allt dyrare teknik och en helt urholkad försvarsmakt, knappast värd namnet.

  Högkvarterets strateger uppger sig visserligen ha studerat och dragit slutsatser av krig och konflikter runt om i världen (fattas bara annat!), men de har inte i tillräcklig grad beaktat att slutsatser från främmande konflikter icke är att jämställa med erfarenheter tillämpliga på svenska försvarsförhållanden (t ex Kuwaitkriget). Det helt avgörande då det gäller bedömning av framtida invasionshot (eller hot i annan form) är, att vårt land besitter en grundläggande försvarsförmåga att försvara Sverige. I försvarsmaktens struktur måste därför finnas inbakat en betryggande återtagningskapacitet. Ju svagare denna är, desto längre tid kommer naturligtvis återtagningen att kräva. Detta är matematik på grundskolenivå. Klarar vi oss med en 15-årsperiod efter det dråpslag, som ÖB nu är så angelägen att utdela? Kommer vi överhuvud taget ens i närheten av en så lång nådatid?

  Redan historiska kunskaper av elementärt slag berättar, att vårt gamla land många gånger upplevt samma internationella avspänning och samma synbart fridsamma situation i närområdet, som just nu är fallet. Låt oss som exempel ta de nära 40 åren mellan Wienkongressen 1815 och utbrottet av Krimkriget 1855. Eller den lika långa avspänningsperioden mellan Fransk-tyska kriget 1870-71 och Första världskrigets utbrott 1914.

  Tänk tanken att dåtida försvarsansvariga i vårt land skulle ha agerat lika snabbt, lika oöverlagt, lika perspektivlöst som nuvarande högkvarter. Då hade historiens dom blivit förkrossande.

Det är knappt man tror att det är sant, men dessvärre finns det papper på saken; Sverige får en armé som är mindre än Danmarks. Med den skall sedan ett till den geografiska utsträckningen stort land försvaras. ÖB:s förslag till framtida struktur för Försvarsmakten lär bli verklighet, om inte ett eller flera under inträffar.

  Någon militär hotbild har inte förestavat planen, men väl en ekonomisk sådan. Det finns inte pengar till mer – sägs det. Vi måste spara, spara, och spara mera. Men om den svindlande kapitalförstöring det innebär när rader av förband läggs ner sägs ingenting, absolut ingenting. Förråden bågnar av materiel, vars anskaffande för bara ett par år sedan ansågs helt nödvändig. Nu skall miljarder offras på nerskrotning av utrustning, där färgen knappt hunnit torka efter leveransen.

  Ännu mindre sägs om den mänskliga kapitalförstöring, som förlust av kompetens och kunskaper innebär. Det är ett kapital som det har det tagit lång tid att bygga upp och det kan inte heller plockas från hyllan, om behov plötsligt skulle uppstå.

  För vem törs satsa på en officerskarriär, när det från början står klart, att det inte är fråga om ’’stadigvarande anställning’’? Risken är stor, att det knappast i första hand blir den man helst vill ha. Det är förståeligt om ungdomar med de rätta förutsättningarna föredrar att istället satsa på helt andra banor.

  Dessbättre ser det ut som om det märkliga kriget i det som blev kvar av Jugoslavien, sedan flera delstater separerat, nu har kommit till ett slut. Bortsett från allt mänskligt lidande som vållats föreföll det vara en närmast mardrömslik illustration till att militärt avgörande inte står att få utan arméinsatser. Bland annat från svenskt observatörshåll framhölls, att en relativt måttlig insats av välutbildad marktrupp redan i krigets början snabbt skulle ha lett till ett avgörande.

  Nu valde man inte det alternativet, utan föredrog att istället bomba landets infrastruktur sönder och samman. Något sådant kan endast stormakter med närmast obegränsade resurser tillåta sig.

  Bortfallet av värnplikten, åtminstone i den utformning och omfattning som vi hittills har haft den, kommer på sikt att innebära en större samhällsförändring än man tror. Den har i hundra år inneburit en slags minsta gemensamma nämnare för landets manliga befolkning, som i värnpliktstjänstgöringens praktiska medborgarskola fått merkunskaper, som vidgat perspektiven och slipat av åtskilliga kantigheter. Vad den därutöver har betytt ifråga om försvarsvilja och medborgaranda är kanske svårt att mäta, men den har genomsyrat det svenska folket och klart kommit till synes i orostider.

  Direkt avläsbar har den varit hos de frivilliga försvarsorganisationerna. Hos exempelvis FBU, den frivilliga befälsutbildningen, blev det omedelbart ökad elevtillströmning till kurserna, när snålblåsten från det kalla kriget drog in genom fönsterspringorna. U 137:s strandning i Blekingeskärgården innebar en högst påtaglig förstärkning av intresset för frivilligutbildning! Självfallet ställer en ny tid nya krav, som kräver andra strukturer. Men den föreslagna miniarmén klarar inte att försvara landet. Och vem gör det i vårt ställe? Det är ju inte helt säkert att fienden väntar till dess att vi har hunnit med att verkställa återtagningen. I den nya situation blir det punktförsvar som gäller. Förbandscheferna i Stockholmsområdet har uppenbarligen dragit konsekvenserna och inrättar sig därefter. Det innebär sannolikt knappast att man gillar läget – men att man gör det bästa möjliga av det.

Försvarsmakten och försvarsdepartementet lämnar ett gemensamt förslag till ny utformning av grundorganisationen till regeringen den 1 oktober 1999.

  Effektivitet, långsiktighet samt goda utbildningsmöjligheter ska vara styrande för utvecklingen av grundorganisationen. Nedan beskrivs de krav som ställs på den framtida grundorganisationen.

Grundorganisationens utveckling ska medge att insatsorganisationen har sådan förmåga att den kan sättas inför att försvara Sverige.

En organisation som både tillgodoser kraven på operativ/taktisk ledning och kraven på en effektiv verksamhetsledning ska eftersträvas.

Försvarsmaktens framtida grundorganisationen kommer att ha en volym och en infrastruktur som kan nyttjas i en tillväxtsituation.

• Grundorganisationen ska baseras på en årlig utbildning av cirka 16 350 inryckande och på sikt cirka 1 000 korttidsanställda soldater.

• Brigadförbanden inom armén ska inriktas mot att utbilda och samöva en brigad per år varvid full duglighet ska uppnås inom ramen för bataljonsnivån. Viss funktionsutbildning samlokaliseras om möjligt för att erhålla vinterförmåga.

• Sjöstridskrafterna ska inriktas mot uppträdande i division/flottilj samt att tidigt nå förmåga att hävda territoriell integritet. Kustförsvarsförbanden inriktas mot samordnad utbildning av en amfibiebataljon och en brigadledning per år.

•Flygtidsproduktionen ska styras av kravet på återväxten av flygförare snarare än kravet på insatsförmåga.

• Cirka 450 officersaspiranter kommer att rekryteras för att täcka behovet av officerare inom och utom Försvarsmakten.

Försvarsmakten behöver följande resurser för utbildning inom grundorganisationen:

•För utbildning av armébrigadledningar och insatsbataljoner erfordras totalt sex utbildningsförband. Inom denna ram avses ett skolförband för mekaniserad utbildning.

• Ett utbildningsförband erfordras för internationell utbildning (ej grundutbildning).

• För utbildning av officerare och typförband samt för skolverksamhet inom olika funktioner inom armén behövs ett centralt utbildningsförband per specialtruppslag. För att säkerställa vinterkompetens erfordras därutöver viss utbildningskapacitet i Norrland för samtliga funktioner.

• Två utbildningsförband för utbildning av jägarförband.

• För utbildning av kustartilleriförband erfordras ett utbildningsförband. För utbildning av flottans förband erfordras två baser, varav en utgör huvudbas. Därutöver erfordras tillfällig baseringsmöjlighet på ytterligare en plats.

• För utbildning av flyg- och basförband erfordras till och med år 2004 fem flygflottiljer, därefter fyra flygflottiljer. Avveckling av den femte flygflottiljen påbörjas 1 juli 2004.

• För utbildning av helikopterförband erfordras två utbildningsförband. Fortsatt tillfällig basering av helikopterenheter, utöver de två utbildningsförbanden, erfordras bland annat mot bakgrund av kraven på stöd till samhället och flygräddning.

• För officersutbildningen erfordras tre militärhögskolor till och med år 2001, därefter behövs det två militärhögskolor.

Mitt namn är Fredrik Hansson. Jag har under ett par års tid följt utvecklingen inom Sveriges försvarspolitik, och som medborgare är jag i dag angelägen om att regeringen följer grundlagen och tillser att hela landet kan försvaras i händelse av framtida konflikt. Det bedrivs ett farligt spel med pengar som behövs för att säkerställa våra kommande generationers frihet och säkerhet. Kortsiktigheten och historieförnekelsen i dagens svenska politik är skrämmande och illavarslande. Det anses otidsenligt att värna om vårt försvar. Ändå anser jag detta nödvändigt. Ja, det är till och med vår skyldighet – inför våra familjer, kvinnorna och barnen. Jugoslavien, som ett varnande exempel, ligger bara någon timmes flygresa bort. Vi kan inte veta vad ens den närmaste framtiden bär med sig. Vi bör hoppas på det bästa men vara beredda på det värsta.

  Det finns uppenbara likheter med dagens situation och tiden före första världskrigets utbrott. Då, liksom nu, ville regeringen skära ner på försvaret, men hela 30 000 bönder från hela Sverige reste till Stockholm för att intyga sin försvarsvilja inför kungen. 40 000 ytterligare, som inte kunde delta i själva tåget, skrev under en namnlista. Manifestationen kallades Bondetåget 1914 och fick ett väldigt genomslag. Strax efter detta bröt världskriget ut, och böndernas aktion visade sig svara mot tidens nödvändighet.

  Med inspiration av bondetåget 1914 har jag förberett en namninsamling. Avsikten är att presentera resultatet för försvarsministern under slutet av augusti. Strax efter detta kommer regeringen som bekant att fatta de avgörande besluten angående försvarets framtid. Jag utgår inte från något parti eller politiskt block, eller någon organisation, i denna verksamhet. Frågan om försvarets framtid är alltför stor för att reduceras till ett blocktänkande. Jag tror att folk från flera läger kan hitta en gemensam grund om man bara utgår från själva kärnfrågorna. I dag handlar debatten om hur den tilldelade försvarsbudgeten skall användas. Inte om vilket försvar vårt land behöver, och hur ekonomin skall kunna anpassas till detta behov. Jag tror att debatten behöver vändas utifrån denna grundläggande punkt. Det är enkelt att i fredstid lägga ner regementen och att sälja ut nödransoner när man har mat på bordet. Lättare än att bygga en försvarspolitik med realistisk framförhållning. Har vi råd att inte ha ett fungerande försvar?

  Information om denna namninsamling – som jag valt att kalla Bondetåget 1999 – går ut till samtliga partier, de hotade förbanden i Norrland, alla organisationer inom frivilligrörelsen, samt ett flertal andra föreningar och intressegrupper. Målet är att så många privatpersoner och organisationer som möjligt ska delta genom att samla in namn.

  Med vänliga hälsningar,

  Fredrik Hansson

  Tunastigen 2, 973 44 Luleå,

  tel. 0920-22 12 17.

Det är en vansklig uppgift att avvä-ga mellan den bas av resurser som erfordras för nationens långsiktiga försvar och de resurser som omedelbart behöver disponeras för olika insatsbehov och för territoriell integritet. Jag anser dock att det långsiktiga försvaret av Sverige i allt är överordnat alla andra behov. De förändringar som nu avses genomföras inom Försvarsmakten får ej medföra att vår nationella försvarsförmåga på kort, medellång eller lång sikt äventyras. Med det arméorganisationsförslag som presenteras anser jag att neddragningen blir för stor för att en tillräcklig organisations-, utbildnings- och rekryteringsbas skall kunna åstadkommas för att långsiktigt kunna försvara landet vid en försämrad hot- eller omvärldsutveckling. Förutsättningarna för att åstadkomma en anpassning (tillväxt) inom 5 år för att möta andra militärpolitiska förutsättningar går snabbt förlorad. En grundläggande orsak till detta är enligt min mening vald modell för genomförd perspektivplanering.

  Vid perspektivplanering är det viktigt att inledningsvis, med statsmakternas anvisningar som grund, ha en idégenererad fas såväl vad avser tänkbara hot som idéer för hur dessa hot skall mötas. Genom en sådan inledande process skapas en vidd och en nödvändig frihet i tänkandet som ställer höga krav på värdering och motivering inför den avsmalning som sker i slutet på varje perspektivplanering. Den valda modellen har inneburit att i ett tioårigt perspektiv har ett begränsat antal s k ’’strategiska typsituationer’’ utnyttjats för att skapa målbilder, vilka därefter utgjort grund för att dimensionera och långsiktigt utveckla Försvarsmakten.

  Enligt min mening är de valda ’’strategiska typsituationerna’’ allt för få för att täcka den säkerhetspolitiska inriktningen, som statsmakterna anvisat. Exempelvis har de ’’strategiska typsituationer’’ som utnyttjats inte omfattat scenariet väpnad konflikt på andra sidan Östersjön. Det är min uppfattning att genom att utesluta denna ’’typsituation’’ har armé- och marinstridskrafterna kommit att missgynnas i avvägningen. Den begränsade bredden i målbildsarbetet har ej givit tillräckligt underlag för att åstadkomma balanserade slutsatser till grund för avvägningen.

  Främst anser jag att förmågan till anpassning och tillväxt, för att hantera ett väpnat hot/angrepp mot Sverige, liksom statsmakternas krav på utökade internationella insatser med arméförband inte har behandlats i erforderlig omfattning.

  Med föreslagen planering kommer vi att inom väsentliga områden sakna markoperativ och marktaktisk förmåga i högre förband redan inom 5 år. För att förhindra detta och säkerställa en långsiktig handlingsfrihet måste såväl en rimlig numerär som en rimlig förnyelse tillgodoses även av arméstridskrafterna. Dessutom medför föreslagen planering minskad handlingsfrihet vad avser deltagande i internationella operationer. I ett internationellt perspektiv kommer arméstridskrafterna även att uppvisa en efter hand vikande förmåga över tiden i förhållande till andra jämförbara länder, främst på grund av den låga förnyelsetakten.

Föreslagen reduktion av arméstridskrafterna med 60 – 80% äventyrar en långsiktig överlevnad av hela markstridskonceptet. Detta gäller särskilt kompetensen och förmågan att strida i högre förband med alla ingående funktioner. Trots dessa omfattande reduktioner kan ej annat än minimal förnyelse av armén åstadkommas den närmaste 10-årsperioden. I huvudsak kan (enligt för närvarande tillgänglig preliminär materielförsörjningsplan) endast det som beställts inom ramen för FB 92 och 96 fullföljas. Följden blir att armén vid tiden omkring 2010 står inför ett omfattande förnyelse- och moderniseringsbehov som i ekonomiskt hänseende torde vara svårt att realisera. Avvägningen inom Försvarsmakten som fortsatt innebär omkring 50% av materielinvesteringarna de närmaste 10 åren skall hänföras till flygstridskrafterna är icke acceptabel mot bakgrund av den omfattande ramreduktion som förestår och ger ej utrymme för förnyelse av armén. Det är uppenbart att en Försvarsmakt i allt för stor obalans blir följden och där möjligheterna att häva denna obalans inom den kommande tioårsperioden måste bedömas som mycket begränsad.

  Överbefälhavarens förslag till krigsorganisation av de fyra brigadenheterna innebär att en bataljonsarmé införs. Detta och de därtill kopplade s k brigadledningarna jämte föreslagen grundorganisation medför en uppenbar risk att förmågan i brigad nedgår till en underkritisk nivå. Reduktionen av arméstridskrafternas krigs- och grundorganisation blir alltför omfattande.

  Av Överbefälhavaren föreslagen värnpliktsvolym medför betydande negativa konsekvenser för arméstridskrafterna. Kompetensen inom arméstridskrafterna blir inte möjlig att upprätthålla. Möjligheterna att tillgodose statsmakternas krav på internationella insatser bedöms inte heller kunna innehållas vad avser frivillig rekrytering av totalförsvarspliktig personal. Den begränsade tilldelningen av värnpliktiga medger ej heller att tillräcklig kvantitet och kvalitet vad avser rekrytering till officersyrket bedöms kunna innehållas.

  Arméstridskrafternas artilleribataljoner reduceras med ca 80 procent och återstående fyra artilleribataljoner kan endast under mycket kort tid tillåtas vara kompetensbärare för hela artillerifunktionen. Det är helt nödvändigt att nya brigad- och fördelningsartillerisystem snarast anskaffas om det fortsatt skall finnas möjlighet att vidmakthålla- och utveckla arméns stridskoncept. Luftvärnssystemet Rb 23 är ett annat angeläget materielprojekt som jag anser skall tillföras och därvid avvägas mot andra angelägna satsningar inom luftförsvaret.

Jag anser att markstridskrafterna bör organiseras med två divisionsstaber, med representation av samtliga viktiga typförband på divisionsnivå och sju armébrigader. Förbandens organisationsuppfyllnad, utbildningsinsatser och beredskap kan varieras allt efter förändrade omvärldsförhållanden. Konceptet medger att rimlig insatsförmåga kan åstadkommas över hela tidsskalan även i en situation då beslut fattats om anpassningsåtgärder i syfte att stärka försvaret. Denna lösning ger vidare en elasticitet som medför att förändringar i statsmakternas säkerhetspolitiska prioriteringar inte omedelbart behöver åtföljas av krigs- och grundorganisatoriska förändringar, om inte så är lämpligt. Jag anser att det erfordras sju brigadutbildningsplattformar samt två utbildningsplattformar per specialtruppslag för att långsiktigt säkerställa ovan föreslagen krigsorganisation inklusive vinterutbildning. Därutöver erfordras en plattform med bred kapacitet, inkluderande utbildningskapacitet för mekaniserade förband, för utbildning inför internationella insatser.

Sammantaget ställer jag mig bakom behovet av att ominrikta Försvarsmakten mot en anpassad organisation med förmåga att möta framtida hot och risker.

  Jag reserverar mig emellertid emot det sätt avvägningsprocessen genomförts och den omfattande neddragningen av arméstridskrafterna som Överbefälhavaren beslutat föreslå regeringen.

  Vidare reserverar jag mig emot Överbefälhavarens förslag till arméorganisationsförslag där anpassningsförmåga, förnyelse, förmåga till internationella insatser och personalförsörjning genom totalförsvarsplikten ej beaktats i tillräcklig omfattning. Jag reserverar mig även mot den fortsatt omfattande satsningen på flygstridskrafterna som i perspektivet medför allt för stora obalanser inom Försvarsmakten och medger ej erforderlig förnyelse av armé- och marinstridskrafterna.

  Jag föreslår därför att av mig ovan presenterat förslag till utveckling av arméstridskrafterna läggs till grund för planeringen 2001 – 2004.

Paul Degerlund

Generalinspektör för armén

’’Från invasionsförsvar – Till insatsförsvar’’ kallar Överbefälhavaren det underlag om försvarets framtida utveckling som den 19 maj lämnades in till regeringen. Många hävdar att vi nu är på väg att göra den största reduktionen av försvaret under hela 1900-talet. Detta skall vi göra med ett ÖB-underlag som också slår en slags rekord, lite elakt beskrivet: ’’aldrig har så få stabsofficerare haft så lite tid för att uppnå så mycket’’. De snäva tidsförhållandena som stått till buds har helt enkelt inte givit försvarets högkvarter möjlighet till att göra ett tillräckligt grannlaga arbete (som t ex under perioden 1988-91 då ’’flera meter’’ underlag från försvaret låg till grund för 1992 års försvarsbeslut)!

  Det föreligger därför en uppenbar fara för att våra politiker nu kommer att fatta ett (ödesdigert) beslut på ett för ’’grunt’’ underlag. Denne författare vill exemplifiera denna oro genom att peka på två olika delar i Överbefälhavarens lämnade underlag, som riskerar leda till politiska överväganden (och avvägningar mellan olika system) på felaktiga militära grunder.

En viktig del i Överbefälhavarens underlagsarbete har utgjorts av studier av s k strategiska typsituationer. Varje sådan har beskrivit en omvärldsutveckling, ett angriparuppträdande, ett mål för vår operation, en analys av vilka operativa förmågor som skulle kunna behövas, vägt mot olika förbandstyper och en syntes om konsekvenser för vår organisation.

  Denna logiskt uppbyggda kedja (metod) kan kritiseras för att sakna en viktig komponent – operativa idéer för hur stridskrafterna skall uppträda med sina ’’förmågor’’ för att nå de operativa målen. Utan ’’koncept’’ för eget uppträdanden) t ex manöverkrigföring, träffpunktskrigföring, utnötningskrig, duellstrid för att nämna några begrepp), blir det svårt att göra avvägningar mellan olika system i ett utvecklingsperspektiv, det blir lätt ’’prylar plockade från önskelistan’’. Ett exempel ur Överbefälhavarens underlag på detta syns t ex vara förslaget om en luftburen bataljon. Det är inte helt lätt att härleda den analysen ur ett brett operativt perspektiv, jag föreställer mig att den mera blir en slutsats ur en mycket specifik situation. Vidare är det inte lätt att förstå markstriden i det operativa scenario, ur vilket någon motiverar att i princip nästan utplåna det rörliga kust- och fältartilleriet.

  Så långt jag har kunnat uppfatta genomfört arbete, har vidare bara tre olika (strategiska typ)situationer figurerat, varav endast två studerats närmare. Gemensamt för alla tre är att de beskriver ganska ’’snäva’’ scenarier. Den säkerhetspolitiska utvecklingen har varit försvarsberedningens, d v s en relativt positiv utveckling: ingen reell ändring av amerikansk projicering på den europeiska arenan och ingen risk för misslyckad europeisk integration. Möjligheten för rysk disintegration och ökad oro i vårt närområde har ej studerats närmare. Säkerhetspolitik borde främst vara till för att skydda mot ’’möjliga worstcasescenarier’’, m a o brandkårens uppgift bör vara att släcka bränder om det börjar brinna, inte om det inte händer. Genom det snäva urvalet av strategiska situationer kommer det försvar som Överbefälhavaren föreslår inte att vara studerat mot ett omvärldsläge där USA:s intresse för Europa nedgår (kanske genom inre sönderfall), den europeiska integrationen misslyckas (kanske som en konsekvens av detta eller p g a EMU-projektets haveri) respektive Ryssland utvecklas i riktning mot (fortsatt) sönderfall. Trots att detta är situationer som inte kan uteslutas och som – om något av dem inträffar (nota bene, de kan inträffa samtidigt) – kommer att lämna Sverige och våra grannländer ganska ensamma (jag skulle nog som skattebetalare önska att någon ’’oroade sig’’ för dessa händelseutvecklingar).

  Detta har i sin tur gjort att något säkerhetspolitiskt eller strategiskt läge som täcker – vad försvarsberedningen beskriver i meningen ’’. . .på ett betryggande sätt skall kunna utveckla den egna försvarsförmågan i takt med hotande förändringar i omvärlden. ’’ – inte varit föremål för några fördjupade studier.

  Jag tillåter mig att ifrågasätta om Överbefälhavaren, ur Högkvarterets studiearbete, verkligen har grund för att kunna leva upp till sitt ’’löfte’’: ’’Tillväxtförmåga – Försvarsmaktens framtida grundorganisation kommer att ha en volym och en infrastruktur som kan utnyttjas i en tillväxtsituation.’’ Någon upprustning har uppenbarligen inte hunnit studeras och några slutsatser ur försvarsmaktsstudier inte kunnat ligga till grund för utformningen av Överbefälhavarens förslag.

  En möjlig förklaring till avsaknaden av studier kring ovan beskrivna händelser utvecklade undertecknad i en tidigare artikel i denna tidskrift. I denna framförde jag tanken om: ’’. . . Perceptionen att vi lever i en efterkrigstid och därmed går mot en epok där behovet av militära stridskrafter är litet. ...Ungefärsom efter såväl första (’’aldrig mera krig’’) som andra världskriget (även om Pragkuppen 1948 ganska fort återförde västvärlden till verkligheten). Det är min uppfattning att en viss ödmjukhet mot historien snarare borde leda till slutsatsen att det inte är osannolikt att vi lever i en mellankrigstid, hur lång skall dock vara osagt, och att det då är vår skyldighet mot våra efterkommande att skapa förutsättningar för ett starkt svenskt försvar, även i framtiden. Detta gäller särskilt som vi fortfarande inte är beredda att diskutera alliansfrågan.’’

Jag vill övergå till att peka på ett annat förhållande som riskerar leda till felaktiga beslut om vårt framtida försvar.

  Det är i dag i nyhetsrapporteringen kring försvaret (t ex av Svenska Dagbladets Sune Olofson 05-14), vanligt med bilden av det pågående arbetet med försvarets nedrustning som en klassisk politisk kamp mellan ’’förnyare’’ och ’’bevarare’’. I detta envig återfinns på förnyarnas sida försvarsminister Björn von Sydow och Överbefälhavaren, Owe Wiktorin, och på den andra sidan de bakåtsträvande ’’regementskramarna’’, vilkas främsta drivkraft syns vara regionalpolitiska intressen och ’’revirbevarande’’.

  Det ’’listiga knepet’’ att fokusera på motpartens avsikter (t ex två av ÖB:s stabsofficerare på DN Debatt 04-15) gör att den mycket komplicerade sakfrågan inte behöver diskuteras. Jag vill hävda att det är de förmenta regementskramarna som står för vägen mot framtiden och en försvarsmakt med möjlighet att kunna lösa sina uppgifter, medan det underlag som ÖB den 19 maj lämnade in till regeringen föreslår ett försvar på fel väg – ’’stålbadet’’ kommer att leda till en ’’slakt’’ av fel delar av försvaret. Det är bestickande att Överbefälhavaren ger populärversionen av sitt underlag underrubriken ’’Från invasionsförsvar – Till insatsförsvar’’. Denne författare kan i sina studier av försvarsberedningens rapport och föreliggande försvarsproposition inte finna att uppdraget var att föreslå enbart en ’’insatsorganisation’’ (som Överbefälhavaren gör), utan en organisation för både ’’insats’’ idag och kompetens för ’’tillväxt’’ i en möjlig framtid.

  Försvarsmakten tillförs f n krigsmateriel i en takt som innebär västvärldens relativt största inflöde. Beslut om anskaffning av denna krigsmateriel togs i slutet av det kalla kriget för det svenska invasionsförsvarets omedelbara behov. Låsningen i materielkontrakt leder till en organisation i obalans och resulterar i att nedskärningar av garnisoner, förband och personal (officerare och värnpliktiga) blir mycket större än önskvärt. Arméns kommande storlek om kanske fyra-sex brigader på totalt 10-talet garnisonsorter kan jämföras med vår granne Finlands, som – med mindre än hälften av det svenska försvarsanslaget – har 27 brigader på 14-talet garnisonsorter. Den genuina upprördheten som råder bland många av arméns officerare grundar sig på uppfattningen att denna alldeles för ’’lilla’’ armé kommer att resultera i ett försvar som varken löser dagens uppgifter (insatser) eller kan utgöra en tillräcklig grund (kompetens) för möjlig anpassning till nya krav, enkannerligen tillväxt (upprustning).

  Överbefälhavarens underlag till regeringen har sin grund i metoden att först beskriva en krigsorganisation (målbild) och därefter en materielplan (presenteras i juni), för att slutligen först i höst i en gemensam arbetsgrupp ta fram en grundorganisation som skall kunna ’’producera’’ dessa krigsförband. Det är en metod som använts sedan 70-talet och är, enligt min uppfattning, relevant i en säkerhetspolitisk miljö där försvarets uppgift är att inneha en krigsberedskap på timmar till dagar för att möta en invasion, d v s som under det kalla kriget. Det är därför inget ’’metodiskt’’ nytänkande som Högkvarteret ägnat sig åt, endast en fortsättning på en reducering av försvaret som pågått, i snart 30 år, enligt en väl beprövad metod.

  Nu är försvarets uppgifter förändrade (utvecklade?). För arméns framtida möjligheter att kunna lösa uppgifter att, såväl kunna delta med personal och förband i internationella insatser, som kunna utgöra grund för tillväxt är, enligt vår uppfattning, grundorganisationen i stället den centrala funktionen (d v s kompetent militär och civil personal, relevant krigs- och utbildningsmateriel samt en ’’militär infrastruktur’’ i form av förläggningar, förråd, garage, verkstäder, utbildningsanordningar, övnings- och skjutfält m m). Det är här som försvaret ’’lever ’’: utbildar värnpliktiga, övar förband, stödjer och utbildar frivilligförsvaret, utvecklar ny stridsteknik och taktik, skickar personal och förband till utlandet, tar hand om familjen på hemmaplan, rekryterar nya och utvecklar gamla officerare, stödjer samhället vid svåra påfrestningar m m, m m. Grundorganisationen är plattformen för dagens ’’insatser’’ och morgondagens ’’tillväxt’’, med försvarsberedningens ord är den sålunda grund för både insats- och kompetensorganisationen. Grundorganisationen är dessutom i stor utsträckning försvarets folkliga förankring och närvaro över ytan. Det är denna som nu skall offras på försvarsindustrins och materieltillförselns altare.

  Med denna uppgift borde, som sagt var, Försvarsmakten i planeringsprocessen ta sin utgångspunkt i grundorganisationen. På en direkt fråga svarade Överbefälhavaren att metoden att utgå från grundorganisationen (och inte från krigsorganisationen) inte varit föremål för några djupare överväganden i Högkvarteret. När den pågående försvarsplaneringen fokuserar på krigsorganisationen, och inte utgår ifrån grundorganisationen, begås en logisk kullerbytta.

  Försvaret i det underlag som Överbefälhavaren lämnat in kommer att bestå av en krigsorganisation med fullständig tillgång till materiel (fast det kommer inte heller att vara sant, för lite artilleri och luftvärn är exempel på detta) och med en ’’liten’’ grundorganisation i ’’fulla kaserner’’. Denna mycket krympta organisation kommer att få svårt att leva upp till kravet på att, år efter år, bataljon efter bataljon, ställa personal och förband till förfogande för internationella fredsfrämjande insatser. Om och när det blir dags för det svenska försvaret att börja växa igen kommer med stor sannolikhet startsträckan och investeringsbehoven i infrastruktur att bli större än om försvaret hade funnits i fler garnisoner och haft tillväxtförmåga.

  Nej, Överbefälhavarens förslag till regeringen kommer inte att beskriva ’’ett modernt och balanserat ’insats- och kompetensförsvar’ ’’ som två av hans medarbetare beskrev i en artikel i DN för drygt en månad sedan. ’’Gamla’’ materielbeställningar – med grund i det kalla kriget; en ’’felaktig’’ syn på vilken del av organisationen som skall utgöra ’’plattform’’, för såväl insatser i närtid som anpassning på sikt, och för snävt val av strategiska typsituationer resulterar i förslag till ett, i stor utsträckning, felavvägt försvar som inte är framtidsinriktat och därmed inte ger skattebetalarna valuta för pengarna.

  Honi Soit Qui Mal y Pense.

JAN F T MÖRTBERG

I huvudstaden finns förutom vår statschef, H M Konungen med sin familj, de viktigaste delarna av landets beslutsfattande institutioner. Här finns regeringen med sina departement, här finns riksdagen med sina kanslier och utskott och här finns mängder av statliga ämbetsverk och myndigheter. Här finns också överbefälhavaren med det militära högkvarteret, som i den nya försvarsmakten får en alltmer central roll.

I huvudstadsområdet finns de största nyhetsbyråerna, de största rikstäckande tidningarna, centrala TV- och radioredaktioner. Mycket av informationsflödet genereras eller styrs mediamässigt från detta område.

I huvudstaden finns landets viktigaste finansiella centra. Utöver Stockholmsbörsen och Riksbanken finns huvudkontoren på många bank- och finansbolag i detta område, liksom många nationella och multinationella företag. I ekonomiska termer genereras ca 25 % av den svenska bruttonationalprodukten i huvudstadsområdet.

I huvudstadsområdet korsas många europavägar och via Stockholms Central knyts järnvägsnätet samman. Stockholms hamn är en av landets största och Arlanda är redan nu en av Europas största flygplatser, på väg att bli ännu större.

I huvudstadsområdet bor ca 20 % av landets befolkning på mindre än 2 % av landets yta. Detta är den tätast befolkade delen av Sverige, och inflyttningen fortsätter. Detta är en resurs av största betydelse, både för den dagliga verksamheten i vårt samhälle men också i samband med ett förändrat säkerhetspolitiskt läge. Inte minst ur försvarsmaktens synpunkt finns här en utomordentligt viktig potential av personella resurser.

  En annan resurs av central betydelse i huvudstadsområdet är den ansamling av kvalificerade sjukvårdsresurser som finns här.

Det finns idag inga reella militära hot mot Sverige. I en oförutsägbar, och därmed osäker framtid kan det dock inte uteslutas att sådana kan komma att uppstå. Dessa kan ha en mycket annorlunda karaktär än de hot som tidigare har varit styrande för försvarsmaktens uppgifter och dimensionering. Dessa annorlunda hot kan bland annat ta sig uttryck som insatser med fjärrstyrda vapen, terrorhot av olika slag eller överraskande punktinsatser med mycket kvalificerade enheter och system.

  Dessa insatser kan också vara av den karaktären att de kan komma till utförande med så kort varsel, att vi i övrigt inte har hunnit vidta de olika anpassningsåtgärder (bl a beredskapshöjningar) som är en förutsättning för en ökad försvarsförmåga i framtiden.

  Det ligger i sakens natur att dessa insatser alltid kommer att riktas mot sådana mål där de kommer att ge störst skada. Redan idag, och än mer i framtiden, kommer därför huvudstadsområdet att vara ett mycket påtagligt och utsatt område för sådana insatser.

Vilka är då de särskilda behov som huvudstadens framtida säkerhet genererar, och som försvarsmakten måste kunna hantera? En kort sammanfattning av dessa följer nedan.

Lednings- och samordningsbehoven i huvudstadsområdet är oerhört komplexa. Det är inte bara den normala samordningen inom totalförsvarets militära och civila delar, utan här tillkommer alla de komplikationer som genereras av huvudstadens olika roller. Här måste goda förutsättningar skapas för att säkerställa att landet kan fortsätta att styras och ledas i kris och krig.

  Detta är ingenting som kan åstadkommas snabbt och enkelt utan det kräver väl inarbetade och fungerande rutiner och god kännedom, inte bara om behoven som sådana utan också om samverkansvägar och nyckelpersoner i dessa organisationer och myndigheter.

I huvudstadsområdet ingår landets största sammanhängande skärgårdsområde. Inom ramen för en fortsatt utveckling och samordning av totalförsvarsresurser är det naturligt att förmågan att hävda den territoriella integriteten, det vill säga skydda våra gränser, i detta område utvecklas. Genom att utnyttja detta skärgårdsområde som ett infiltrationsområde, kan många olika hot mot vårt samhälle i allmänhet och huvudstaden i synnerhet iscensättas. För att kunna agera i dessa sammanhang krävs en mycket god förmåga och kännedom i denna den mest komplicerade marina miljö som finns i landet.

  I en ökad risksituation krävs också omedelbart gripbara förband för att tidigt säkerställa att erforderlig skyddsnivå snabbt kan skapas. Detta medför ett behov av en kontinuerlig samverkan med polisen, inte bara för planläggning utan också för att lära känna och skapa förtroende för varandra samt finna naturliga uppgifter där respektive förmågor utnyttjas på det mest optimala sättet.

  Några av de möjliga framtida hoten konstituerar speciella behov av att snabbt kunna skapa särskilda förmågor att skydda sig. En sådan särskild förmåga är förmågan till luftvärnsskydd.

  Huvudstadsområdet, inklusive Arlanda, är ett mycket komplext område. För att veta var och hur man snabbt kan komma till erforderlig verkan krävs god lokalkännedom och ett återkommande mönster av övningsverksamhet. Ett annat sätt att förenkla tidiga insatser är att säkerställa att det ej kommer att krävas omgruppering av förband och enheter för att lösa uppgifter i huvudstadsområdet.

En av nyckelfaktorerna i vårt framtida försvar kommer bli förmågan att anpassa sig till nya hot, att kunna återta erforderlig förmåga i befintlig organisation samt att kunna tillväxa i styrka. Detta kräver att vi har god kompetens avseende huvudstadsområdets särskilda krav. Något av den svåraste militära verksamhet som finns är att genomföra strid i bebyggelse. Detta är oerhört komplext och kräver en ständig utveckling, inte bara av stridsteknik och taktik utan också avseende organisation och materiel. Detta gäller såväl de särskilda stadsskytteförbanden som för brigadförband.

  Denna kompetens kommer inte till av sig själv utan kräver en kontinuerlig verksamhet som måste bedrivas i rätt miljö och i rätt omgivning med rätta förutsättningar. I huvudstadsområdet finns alla dessa betingelser. Därför är det naturligt att de kompetenscentra för mekaniserad strid i bebyggelse, som idag i realiteten finns i huvudstadsområdet, utvecklas ytterligare.

  De framtida amfibiestridskrafterna är också för sin övningsverksamhet och framtida utveckling i behov av ett allsidigt och varierat skärgårdsområde. Detta finns att tillgå i huvudstadsområdet.

En av försvarsmaktens nya uppgifter är att kunna lämna stöd till samhället i svåra situationer, då de ordinarie resurserna inte räcker till. I det befolkningstäta huvudstadsområdet finns det många scenarios då detta behov kan komma att uppstå. Under sommartiden ökar behovet av denna förmåga, då skärgårdsområdet flerdubblar sitt boendeunderlag.

  Redan idag finns det stor efterfrågan på detta stöd och det genomförs många insatser för samhällets bästa.

Med en i framtiden avsevärt mindre försvarsmakt kommer betydelsen av det frivilliga försvaret och hemvärnet att öka i betydelse. För många kommer det frivilliga försvaret att vara den enda länken mellan försvarsmakten och samhället i övrigt.

  Hemvärnets betydelse kommer att öka dramatiskt av flera olika skäl. Dels blir det en av de omedelbart gripbara resurserna om det skulle uppstå behov av snabba beredskapshöjningar. Dels är det en resurs som alltid är gripbar när det uppstår ett behov av stöd till det civila samhället.

Det finns redan idag ett väl fungerande koncept inom huvudstadsområdet. De staber, förband och skolor som verkar inom området har goda förutsättningar att anpassa sig till morgondagens nya krav och behov.

  Det beror på att de produktionsförutsättningar som finns är lämpliga, stämmer med framtida krav och har den utvecklingspotential som erfordras. Möjligheterna att samordna förbandens verksamhet ytterligare är goda. Genom den lokala rekryteringen blir också resekostnaderna för de värnpliktiga mycket låga.

  Dagens försvarsområdesstab samt marinkommandostab skapar en utmärkt bas för en ny territoriell stab, anpassad för de särskilda behov som huvudstaden genererar.

  Det mycket väl utvecklade samarbetet med Polishögskolan borgar för fortsatt god utveckling av militärpolisfunktionen.

  Den i landet unika kombinationen av utbildningsförutsättningar som finns i Stockholm, Kungsängen, Räddningsskolan i Rosersberg och med hela huvudstadsområdet i övrigt som övningsterräng, är oerhört gynnsam för fortsatt utveckling av mekaniserad strid i allmänhet och strid i bebyggelsen i synnerhet.

  Utbildningsförutsättningarna i Norrtälje och på Väddö är alldeles utmärkta, inte bara för kvalificerad luftvärnsutbildning.

  Skärgårdsområdet med sina utbildningsförutsättningar och sina vitala anläggningar för basering och stöd skapar också unika möjligheter till utveckling av marina stridskrafter såsom sjöstridskrafter och amfibieförband.

Huvudstadsområdet är ett område som är unikt till sin karaktär och därför är av synnerlig betydelse för hela landet. Detta kräver att särskilda avvägningar och hänsyn tas när den framtida försvarsmakten skall organiseras och lokaliseras.

  I en osäker framtid kommer alltid eventuella hot att få ett ökat fokus på huvudstadsområdet, främst därför att det med begränsade insatser går att få mångdubbel utdelning där jämfört med andra områden. Det innebär paradoxalt nog att med minskade risker i andra delar av landet kan riskerna öka i huvudstadsområdet. Den avvägning som idag finns avseende försvarsmaktens resurser i huvudstadsområdet är därför lämplig även i en oförutsägbar framtid.

Debatt

Riksdagen har under de gångna åren beslutat om anskaffning av flygplan, ytstridsfartyg och ubåtar, amfibieförband, stridsvagnar och stridsfordon m m. Nu när notan skall betalas är man inte längre beredd att ställa upp. Partiledarna för s och c beslutar om avsevärd bantning av försvarsanslagen ivrigt påhejade av mp och v. Folkets valda ombud i riksdagen försätts ur spel och får finna sig i den nya sitsen.

  För att rädda flygindustrin och exportmöjligheterna av JAS skall vi till varje pris anskaffa 204 flygplan även om vi inte behöver dem. Följaktligen måste ÖB klämma åt armén och marinen. Arméofficerarna opponerar sig, till den verkan det nu hava kan?

  Vilka uppgifter som försvaret skall lösa i framtiden och därav följande operativa förmågor framgår av regeringens proposition 1998/99:74. Internationella insatser i all ära men svenska folket förväntar sig främst försvar av hela landet mot väpnat angrepp – av egen kraft eller i samverkan med andra. Detta gäller oavsett om angreppet genomförs som begränsat angrepp med syfte att betvinga vår vilja till ett uthålligt försvar eller som en invasion (genomgångsoperation) med syfte att nå hamnar och flygfält vid Atlantkusten.

  I regeringens proposition sägs beträffande väpnat angrepp bl a att försvaret skall ha förmåga ’’att efter högst ett års höjning av beredskapen bekämpa ett till tid och rum begränsat angrepp mot vårt territorium’ samt ’’att efter flerårig anpassning bekämpa en invasion mot vårt territorium’’. Dessa krav på operativa förmågor torde knappast kunna inrymmas inom den nu bantade försvarsramen.

  Man ställer sig frågan: Vad är egentligen det strategiska syftet med ett ’’till tid och rum begränsat anfall’’? I våra dagar får vi i f d Jugoslavien en skrämmande demonstration av hur ett inledningsvis begränsat anfall främst med flygstridskrafter sakta men säkert kan komma att utvecklas till en invasion för att få slut på kriget. Om vi i framtiden med framgång skulle kunna bekämpa ett begränsat angrepp mot vårt territorium, vad blir då angriparens nästa steg – invasion?

  Den centrala frågan för försvarets framtida utveckling är inte luftförsvar eller internationella insatser utan hur försvaret i ett längre tidsperspektiv skall kunna anpassas för att bekämpa en invasion mot vårt territorium och vilka resurser vi måste bevara i närtid för att säkerställa detta. Anpassning skall enligt propositionen skapas genom dels förband i insatsorganisationen, dels utbildad personal som kvarstår under 4 – 6 år, dels den s k kompetensorganisationen (hur lättfattligt som helst för en lekman). Erforderlig volym och uthållighet skapas inte i närtid utan först ’’efter beslut om anpassning’’.

  Regeringen undviker alltså att klarlägga vilka operativa förmågor som förväntas av försvarsmakten i ett längre perspektiv. I avvaktan på beslut om anpassning synes regeringen – i riksdagen uppbackad av s, c, mp och v – beredd att nu rasera den utbildningsorganisation och den försvarsindustri som utgör grunden för anpassning i ett längre tidsperspektiv.

  Risk föreligger nu att våra folkvalda i riksdagen mot bättre vetande är beredda att fatta beslut om snabba ekonomiska neddragningar utan att inse konsekvenserna när den stora ’’förbandsslakten’’ börjar år 2000 och om och när i en förändrad världsbild anpassning verkligen måste genomföras.

  Kanske finns anledning att nu endast ta ställning till försvarsanslagen för det närmaste året och att fatta mera långsiktiga beslut om försvarets utveckling och ekonomi först nästa år, då konsekvenserna av besluten bättre kan överblickas.

Med anledning av Hans Nilssons inlägg ’’Strv 103 – en hemlig besvikelse’’ i FMF nr 4 1998 önskar vi inkomma med följande bemötande:

  Knappast något vapensystem har genom åren väckt så mycket debatt och så många känslor som stridsvagn 103 (S). Den har ofta upphöjts till skyarna, främst i internationell press, som en genialisk konstruktion för framtidens stridsvagn, men den har också utsatts för hård kritik av främst äldre pansarofficerare. Till den senare kategorin hör överste Hans Nilsson, som i en artikel i Fritt Militärt Forum betecknar stridsvagn 103 som ett fiasko. Det finns anledning att försöka presentera en nyanserad bild av bakgrunden till den valda konstruktionen och användarerfarenheter.

  Den allvarligaste anmärkningen mot stridsvagn 103 är att den inte kan skjuta under gång. En rättvis bedömning av en teknisk konstruktion måste utgå från teknikens möjligheter vid konstruktionstillfället. Då, i slutet på femtiotalet, fanns visserligen stridsvagnar som kunde skjuta under gång, men träffsannolikheten var så låg att man regelmässigt endast sköt första skottet under gång, varefter man fortsatte bekämpningen från stillastående vagn. Man såg då inte heller några möjligheter att radikalt förbättra träffsannolikheten vid skjutning under gång. Det var därför logiskt att försöka konstruera en vagn, som var överlägset snabb att efter halt bekämpa ett uppdykande mål. En utbildad stridsvagnsbesättning på strv 103 klarar att med framryckande vagn göra halt och bekämpa ett mål i godtycklig riktning på ett fåtal sekunder. Denna förmåga är fortfarande unik i världen.

  Den rådande taktiska och stridstekniska doktrinen utgick från att Sverige var starkt underlägset en angripare i antalet stridsvagnar (och andra kvalificerade vapensystem). Därför var strävan att även under en anfallsrörelse strida med stridsvagnen från stridsställning. Strid från stridsställning blev således styrande för vagnens design. Den exponerar i denna situation en synnerligen liten målyta och den hade mot dåvarande hotbild ett mycket gott frontskydd. Vagnen var under lång tid immun i fronten mot kända pansarbrytande vapen.

  Den valda konstruktionen gav många andra unika fördelar:

• snabb automatladdning (3 sekunder mellan skott, vilket fortfarande torde vara bäst i världen)

• kompakt konstruktion (liten målyta och gott skydd)

• två-tre mans besättning, med bra möjligheter för besättningsmedlemmarna att ta över varandras uppgifter (i nödsituation kan en man betjäna vagnen; dvs köra och skjuta)

• hela besättningen i ett besättningsutrymme med möjlighet att nå varandra fysiskt (en stor fördel från stridspsykologisk synpunkt)

• från besättningen separerat ammunitionsutrymme placerat lågt och skyddat

• frontal placering av motor och transmission som extra skydd mot projektiler och minor

  Tekniskt, främst reglertekniskt, var vagnen långt före sin tid. Detta har bl a bekräftats på senare tid då vi besökts av utländska stridsvagnskonstruktörer som förundrats över att S-vagnen har reglertekniska lösningar som man inte trodde var möjliga på 60-talet och som nu kan ses på de allra modernaste vagnarna.

  Att använda futuristisk och ej fullt mogen teknik medförde naturligtvis också problem i vagnens barndom och bidrog till att ge vagnen ett dåligt rykte. Efterhand som konstruktionen förbättrades genom ändringspaket ökade tillförlitligheten så att den under senare delen av sin livstid hade en betydligt bättre tillgänglighet än de Centurionstridsvagnar som genomgått renovering och modifiering i ett antal steg. Det skall också noteras att livslängden blev betydligt längre än vad som vid utvecklingsbeslutet planerades.

  Med facit i hand kan man givetvis konstatera att prognosen vad gäller svårigheter att uppnå en hög precision vid skjutning under gång var felaktig. Moderna tornstridsvagnar har i de flesta situationer en träffsannolikhet på 80 % eller mer av vad som uppnås med stillastående vagn. Det var därför självklart, då Sverige valde en ny stridsvagn, att denna skulle vara en tornvagn.

  När det idag runt om i världen studeras koncept för en ny generation stridsvagnar är det märkbart hur många av de idéer som förverkligades i S-vagnen också anammas i nya konstruktioner. Den lösning som anses ha störst potential i ett framtida scenario kan liknas vid en stridsvagn 103 med ovanpålagrad kanon. Detta är det enda stridsvagnskoncept som idag tycks kunna möjliggöra en halverad vikt (mot dagens 65 ton) i kombination med mycket hög skyddsnivå, mycket låg multispektral signatur samt en avsevärt ökad eldkraft.

  Stridsvagn 103/S gav Sverige en mycket god renommé utomlands vad avser stridsfordonsutveckling. Detta ledde i sin tur till ett rikligt informationsutbyte mellan svenska och utländska specialister inom området, inte minst till gagn för framtagandet av Stridsfordon 90-familjen och inför anskaffningen av strv 122, den svenskanpassade varianten av Leopard 2 och allmänt omnämnd som världens bästa stridsvagn.

  Konstruktionens upphovsman, Sven Berg (som i år fyller 80 år) förtjänar att hedras för de insatser han gjort för svensk stridsfordonsutveckling. Att 1998, 36 år efter anskaffningsbeslutet, framställa strv 103 som ett fiasko och en hemlig besvikelse ger en skev bild av historien. De inledande problemen med S-vagnens tillförlitlighet har varit allmänt kända sedan lång tid. Konstruktionens för- och nackdelar i jämförelse med samtidens tornstridsvagnar har öppet debatterats sen vagnen officiellt visades upp första gången 1963.

(Ur En kritik över kritiker av Thomas Thorild)

ÖING C-G Svantesson

ÖING rickard o. lindström

Under mycket lång tid har kritik framförts mot vår överbefälhavares taktik när det gäller hur Sverige skall försvaras och där hans satsning på Flygvapnet kritiserats.

  När Gulfkriget inleddes var FN:s viktigaste uppgift att slå ut det irakiska flygvapnet och baserna för missiler med ett tekniskt högstående och effektivt västerländskt flygvapen för att marktrupperna sedan så ostört som möjligt skulle kunna slutföra den militära aktionen. Det råder väl inget tvivel om att denna taktik var mycket framgångsrik och när marktrupperna ryckte fram möttes de av oväntat lite motstånd tack vare det förarbete som flyget utfört.

  I Bosnien upprepas amma sak. Uppgift nr 1 består i att slå ut det serbiska flygvapnet, för att sedan, om omständigheterna så kräver, underlätta för marktrupperna att slutföra operationen.

  Att man lyckats att i det närmaste tillintetgöra serbiskt flyg och luftvärn tror jag inte det råder något tvivel om. Vad som sedan sker tror jag vi gör klokt att inte spekulera i ännu.

  Talar inte detta sitt tydliga språk. Sverige har så vitt jag vet inte för avsikt att invadera någon av sina grannar, men att inom ramen av vår raserade försvarsbudget försvara oss mot angrepp.

  Vad krävs för detta??

  Ett starkt flygvapen i kombination med ett starkt luftvärn som kan upptäcka och försvåra luftlandsättningar och bombattacker och även bekämpa utskjutningsramper för missiler i det anfallande landet.

  Att sedan med marktrupp försvara Sverige sker ju trots allt i ett senare skede och förhoppningsvis har våra grannar och vänner förstått vad som sker och om inte för annat, men i eget intresse, ställt sig till vårt förfogande. Uppriktigt sagt – vad har vi för resurser att med marktrupper bekämpa en anfallande makt som har resurser att ilandsätta förband på svensk mark?

  Jag må ha fel i mina funderingar och vore därför ytterst tacksam om vi kunde få igång en debatt om denna fråga i Fritt Militärt Forum.

NILS G LINDSTRÖM

’’Den pågående diskussionen om vårt framtida försvar, som är något mer än bara Försvarsmakten, har stärkt mig i övertygelsen om frivilligrörelsernas betydelsefulla roll. Inte minst hemvärnet och lottakåren kan omdefinieras för att bli den strategiska reserven, den lokala förankringen och bryggan mellan civilt och militärt. Om vi fortfarande tror att återtagningen kan bli aktuell bör vi pröva tanken att bygga ett hemvärn med elementära färdigheter och den mentala beredskapen för utbildning till full krigsduglighet.

  Jag har tidigare varit skeptisk mot snabbutbildade ’’tremånaderssoldater’’, eftersom det inte finns någon moraliskt anständig möjlighet att skicka ut sådana soldater i strid. Men poängen är att de inte ska strida, utan fylla två andra uppgifter. Den ena är att hålla folkförsvarstanken vid liv. Den andra är just att vara redo att genomgå en längre utbildning.’’

Många hundra års dramatisk erfarenhet av grannländer med maktbegär gör att Estland nu satsar stort på att bygga upp en effektiv försvarsmakt. En estländare säger:

  – Vi kanske borde vara tacksamma, vi har inga vulkaner och inga jordbävningar – men vi har en granne.

  En annan säger:

  – Vi lever i ett blåsigt hörn.

  Den världsberömde estniske författaren Jaan Kross säger:

  – Här är det alltid farligt att leva.

  Och alla estländare jag mött och talat med är övernes om, att det enda man kan veta om Ryssland är att det är totalt oförutsägbart. Dessutom är det en nation med en oerhörd potential, nästan ofattbar i ett litet land.

  Men Estland vill leva vidare, och historiens facit hittills är att det estniska folket har överlevt, mot alla odds. Nu är det andra gången på ett århundrade som man bygger upp en ny försvarsmakt från grunden. För närvarande utbildar man årligen inom armén 11 bataljoner, förutom personal för flyg och flotta. Fastän Estland inte haft någon egen försvarsmakt på mer än femtio år har man personal med krigserfarenhet. Det är ester som tjänstgjort i den förra sovjetiska krigsmakten och exilester, som tjänstgjort i Väst.

  En av dem var överste Michael G. Viise, den förste fältprosten i den nya estniska försvarsmakten. Han hade bl a erfarenheter från Vietnam, där han tjänstgjorde som fältpräst i den amerikanska armén. Hans erfarenheter av krig kom att ge en kraftfull start åt arbetet med militär själavård och personalvård.

  Efter Viises pensionering är hans efterträdare major Tönis Nämmik, som varit fältpräst i den kanadensiska armén. 1993 fick han uppdrag av den dåvarande försvarsministern, professor Hain Rebas – f ö svensk reservofficer – att göra en plan för den militära själavården. Sedan januari 1997 är major Nämmik fältprost på heltid i Estland.

  Vid mitt besök i Tallinn i oktober fick jag tillfälle att möta Tönis Nömmik. Han berättade:

  – I juli 1996 började den första kursen för fältpräster, en 3-veckorskurs i Paldiski. Vi hade då 6 deltagare. De kom från den evangelisk-lutherska folkkyrkan, från baptisterna och pingstvännerna. Förutom min och Viises medverkan hade vi lärare från USA och Kanada. Vid årets slut kunde vi anställa två fältpräster på heltid och en på deltid.

  Idag har vi 11 präster inom försvaret på heltid. Av dem är 8 lutheraner, 1 metodist och 2 baptister. I reserven har vi bl a 1 ortodox präst. Efter vår egen baskurs har vi sänt våra fältpräster på vidareutbildning till USA, Kanada, Belgien och Finland. Vi har också använt oss av specialkurser för FN-tjänstgöring.

  – Detta är ett arbete med hög ambitionsnivå, högre än Sveriges, säger jag.

  – Det är riktigt, svarar Tönis Nömmik, men man måste också vara medveten om att prästerna är vår enda specialresurs för personalvård.

  – Hur arbetar prästerna på förbanden?

  – Det grundläggande är att de är närvarande. De är med i förbanden i terrängen, och de finns på plats på sina mottagningar. De håller kvällssamlingar för soldaterna, de ger undervisning för dop och konfirmation. De har bibelstudiegrupper och äktenskapskurser. De har börjat med gudstjäns-ter. De deltar också vid förbandshögtider och invigningar av olika slag. För att stärka den enskilda själavårdens ställning kommer vi i det reglemente, som nu utarbetas att särskilt beakta tystnadsplikten.

  – Har prästernas arbete ifrågasatts?

  Nömmik svarar:

• Vid ett tillfälle förekom det att en officer med sovjetisk bakgrund föreslog att antalet heltidsanställda skulle minskas till 5, men ingen förbandschef ville bli av med sin präst. Vid den tragiska olyckan, där 14 soldater omkom under vadning, visade det sig att prästerna också kunde göra en viktig insats vid krisbearbetning. Den intensiva utbildningsverksamhet vi bedrivit gör att man nu från amerikansk sida bedömer att vi snart är självgående på detta område.

CHRISTIAN BRAW

Det säger Öst-specialisten Per Olov Nilsson i Befäl om den ryska militärreform, som varit aktuell de senaste 10 – 15 åren. Organisatoriskt innebär konceptet bl a att:

• de väpnade styrkornas numerär får från och med 1 januari 1999 inte överstiga 1,2 miljoner man.

• de strategiska kärnvapenstyrkorna ska behållas och utvecklas.

• antalet vapengrenar reduceras från fem till tre efter nyttjandesfär – mark, rymd/luft och sjö. Därvid sammanslås i en första etapp de strategiska robottrupperna, de militära rymdstyrkorna och antirobotförsvaret till en ny vapengren och luftförsvarstrupperna exklusive antirobotförsvaret sammanslås med flygstridskrafterna.

• antalet fartyg i flottan reduceras påtagligt och uppgifterna begränsas. Flottans organisatoriska struktur bibehålls dock i huvudsak.

• markstridskrafternas högsta ledning upplöses och i stället organiseras två huvuddirektorat inom generalstaben, ett för markstridskrafterna och ett för stridsutbildning av de Väpnade styrkorna.

• ett betydande antal markstridsdivisioner med brister i bemanning och utrustning avvecklas, övriga kompletteras till full styrka och grupperas i strategiska riktningar.

• rutinerna för den statliga finansieringen av försvaret förbättras så att utbetalningar sker i rätt tid och med rätt belopp.

• antalet militärområden minskas från åtta till sex. Därav ges fyra roll av strategisk-operativa kommandon i strategiska riktningar innebärande att de svarar för den operativa ledningen av samtliga trupper och styrkor inom respektive militärområde, alltså inte bara av de väpnade styrkorna. Övriga två militärområden blir territoriellt-operativa kommandon med ansvar för att förbereda och genomföra mobilisering av reserver.

  Reformen är planerad att genomföras 1997-2005.

Svenska folkets underbara öden är, bland mycket annat, berättelsen om en lång rad betydande ledare: vetenskapsmän, diktare, företagare, själasörjare och politiker. Men det är bara en enda bland dem, som når världshistoriska mått. Det är Gustav II Adolf.

  Han började i ett totalt underläge, i ett splittrat, utkrigat och isolerat land. När han tänkte på Älvsborgs lösen, sade han själv: ’’Jag måste köpa min krona.’’ Men när han 1632 lämnade historiens scen var Sverige en europeisk stormakt. Ingen annan svensk ledare kan mäta sig med hans framgång, och få har ställts inför sådana svårigheter som han. Men det är inte bara hans framgång som gör honom till den ojämförlige, det är också hans mångsidighet och hans fängslande, på samma gång livsbejakande och tragiska livsöde.

  Holländska affärsmän har i allmänhet varken gjort sig kända för godtrogenhet eller idealitet, men en av de allra främsta av dem, Louis de Geer, skrev om Gustav II Adolf: ’’Så stort är konungens snille, att ej ord till en hundradedel kan uttrycka dess verkliga natur.’’

  En sådan genialitet är inte var mans gåva, men den som är vis lär av var man, också av geniet.

Det första draget vi skall lägga märke till hos Gustav II Adolf är hans förmåga att ena och försona. Den nation han fick leda var sargad och splittrad efter ett blodigt inbördeskrig. Så gott som alla i de ledande kretsarna hade släktingar och vänner bland de landsflyktiga i Polen, och hertig Karls brutala och svekfulla hämnd på sina motståndare hade slagit upp djupa sår. Axel Oxenstierna hade själv fått uppleva, hur hertig Karl 1605 höll husrannsakan hos hans egen mor under hot att dra in hennes egendom och driva henne i landsflykt. Men Gustav Adolf förmådde vinna Oxenstierna både som vän och som medarbetare.

  Det finns ett brev från Kalmarkrigets sista år, som visar Gustav Adolfs mästerskap i att ta de försonande stegen. Han ger där order om att en dansk trupp skall sändas tillbaka ’’med fanor och spel’’. Istället för att förödmjuka de fångna fienderna hedrar han dem. Därigenom vann han en kontakt med den danska ledningen, och så småningom utvecklades kontakterna till fredsförhandlingarna och fred. Även om freden blev hård, gav den Sverige andrum att avsluta kriget med Ryssland. Det var en annan av Gustav Adolfs gåvor, att kunna se och rätt bedöma var han skulle ge efter och var han skulle vara orubblig.

  Samtiden fängslades av hans sätt att i en förening av suverän frihet och behärskning spela ut sin personlighet. Detta är något som kan förstås endast mot bakgrunden av hans övertygelse om den egna sakens rättfärdighet. Den gav en betvingande kraft åt hans sätt att tala, gjorde honom segerviss och smälte samman med hans ljusa läggning.

Han var på samma gång medveten om sin makt och sitt beroende av människors lojalitet. ’’Det kommer inte an på vad de vill utan på vad de förmår’’, yttrade han en gång i rådet. Men i sitt tal till riksdagen 1617 sade han: ’’Vad makt har jag brukat till sådant tvång? Vad krigsfolk har jag litat på, ett helt konungarike till att tvinga? Sannerligen, jag har aldrig, näst Gud, litat till någon annan makt än till den, som av svenska mäns trohet kommer.’’ Det är denna lojalitet – ’’svenska mäns trohet’’ – som gör att han vågar kräva allt vad hans folk förmår utan att fråga efter vad det vill.

  Hans närmaste medarbetare, Axel Oxenstierna, skrev: ’’En mäktig ande bor i konungen.’’ Hans beslutsamhet var långtsyftande. Han var djärv i sina beslut men aldrig övermodig eller besinningslös. Han vågade ge sig långt ut, också därför att han så obetvingat litade på sitt folk. Under långa och många resor hade han mött sitt folk och funnit dess hjärta. Han visste det.

  Motståndare och bundsförvanter förbluffades över Gustav Adolfs uppriktighet. Han gick snabbt fram i förhandlingar. Också här går hans kraftfulla personlighet i förbund med övertygelsen om att stå för en rättfärdig sak. 1627 pågick ännu kriget mot Polen. Svenskarna hade 1626 tagit hamnen Pillau i Preussen, och den brandenburgske hertigen hade som motdrag börjat befästa Lockstädt, alldeles i närheten. Hertigen var också polsk vasall. Två brandenburgska sändebud fick företräde för konungen med hertigens besked att Pillau skulle återlämnas. Det skulle inneburit att Sverige miste en av de bästa hamnarna vid Östersjön och sannolikt skulle den överlämnas till Polen.

  Mycket snabbt förde Gustav Adolf över samtalet från den svenska ockupationen av Pillau till befästandet av Lockstädt: ’’Skaffa bort krigsfolket redan idag och avbryt befästningsarbetet, eller jag kommer att göra det i morgon i ert ställe.’’ Plötsligt stod sändebuden inför ett oväntat ultimatum. De invände med att hänvisa till hertigens ställning som polsk vasall, men nu vände Gustav Adolf samtalet på nytt och gjorde det till ett försök att med hela tyngden av sin personlighet vinna underhandlarna själva för sina synpunkter. Det enda de utsända uppnådde var ett kort uppskov. En vecka senare gav hertigen upp, utrymde Lockstädt och ingick ett neutralitetsfördrag. Därmed fick Gustav Adolf ryggen fri för uppgörelsen med Polen. Det gick snabbt, där han var med.

Bakom denna kraftfullhet finns återigen övertygelsen om att stå för en rättfärdig sak. För hertigens sändebud betygade konungen vid Gud, som kände hans hjärtas tankar och på den yttersta dagen skulle ge honom vittnesbörd därom för all världen, att han menade ärligt med sina undersåtars frihet och fostran i den sanna religionen, ärligt med alla som var betryckta och behövde beskydd. Allt tyder på att dessa ord är fullständigt uppriktiga. Det var genom snabbhet, öppenhet och ärlighet han hela tiden tog initiativet.

  Vid förhandlingarna i Pillau lyckades det. Utan krigiska förvecklingar fick han hertigen dit han ville efter endast en vecka, och det intryck förhandlarna fick var givetvis en avgörande orsak. Han ryckte initiativet ur motpartens hand och grep det i sin egen. Det framgår av sändebudens skrivna redogörelse, att kraften i hans personlighet gjort ett starkt intryck på dem. Det var givetvis för erfarna politiker fullständigt oväntat och överaskande att möta en ledare, som var totalt öppen och utan förställning, därtill ärligt och djupt övertygad om att kämpa för en rättfärdig sak.

  Nils Ahnlund skriver: ’’Han hade en märklig förmåga att umgås med människor av alla stånd, att ömsom muntert och lekande, ömsom skarpt och allvarligt komma folk inpå livet, att avväpna invändningar och att nästan genom överrumpling driva igenom sin vilja.’’ Han var också beredd att försöka alla möjligheter att komma framåt, därmed inte sagt att det lyckades alltid.

  1629 sökte den danska ledningen kontakt med den svenska. Danmark var då Nordens överlägset främsta makt, ekonomiskt och territoriellt. Man hade försökt ingripa i det stora kriget men förlorat. Hela Jylland var nu ockuperat, och den svenska kontakten var från dansk sida säkert en åtgärd för att få en bättre position inför fredsförhandlingarna. Detta var givetvis inte obekant för den svenska sidan. Kontakterna ledde emellertid fram till ett möte mellan Gustav II Adolf och Christian IV i Ulfsbäcks prästgård, 22 februari 1629. Ambitionerna var motsatta. Christian IV hade gett upp kampen för den evangeliska saken, Gustav II Adolf var på väg att ingripa. Den ene ville använda den andre som ett redskap att ta sig ut ur en svår situation, den andre ville få den förste med sig i en gemensam kamp. Gustav Adolf säger:

  – Jag tar Gud till vittne, att Ers Kärlighets olycka skall mig så högt till hjärtat gå, som vore det min egen.

  Christian svarar:

  – Vi tackar Ers Kärlighet för god affektion, men att börja något som vi inte kan utföra, det kan vi inte göra.

  Gustav Adolf inser uppenbarligen att han inte kommer längre och vänder sig därför till den danska delegationens övriga deltagare:

  – Ni gode herrar av Danmark, jag styrker och råder er som en vän. Vi måste först ta Gud till hjälp och inte förlita oss på främmande, utan danske och svenske män måste det göra. Om det inte sker, bringar ni er inte bara från era privilegier och friheter, utan också från Guds rena och saliggörande ord.

  De danska delegaterna tiger. Till sist säger Christian:

  – Vad har Ers Kärlighet i Tyskland att göra, eller varmed har kejsaren förbrutit sig mot er?

  Då går Gustav Adolf fram på golvet, räknar upp alla fientligheter från Habsburgs sida och slutar med att säga:

  – Och det må Ers Kärlighet vara säker på, att vara det vem det vill, som gör oss detta, det må vara kejsare eller kung, furste eller republik eller vem tusan kvällar det vill, så skall vi ta varandra vid öronen, så att håren skall ryka därvid.

  Han är fullständigt öppen och döljer ingenting av sina avsikter. Därmed avslutar han också överläggningarna. Det finns inget att tillägga.

  Naturligtvis var det ett misslyckande. Framgång hade det varit om man fått Danmark att hålla ut till dess Sverige var berett att gripa in. Nu stod det klart, att Sverige skulle gripa in även utan Danmark.

Hur kunde han vara så säker på sin sak? Varför dolde han inte sina avsikter? Det kan till sist inte förklaras på annat sätt, än med hans egna ord. Han menade det ärligt inför Gud, när han skyddade sitt lands frihet och sina landsmäns tro på Guds ord. Han menade det ärligt inför Gud, när han tog sig an de betrycktas sak i den evangeliska delen av Tyskland. Han var övertygad om, att detta var en rättfärdig och god sak, och därmed är också sagt, att han var förvissad om att denna sak skulle segra. Denna grundläggande optimism är själva nyckeln till att förstå hans öppna och fria personlighet. Samma optimism och övertygelse talar i hans bön med hären före slaget vid Breitenfeld:

  – Från fjärran land och lugna boningar har vi kommit hit för att strida för frihet, för sanning, för ditt evangelium. Ge oss seger för ditt heliga namns skull. Amen.

  Tillsammans med optimismen finns också ett medvetande om ansvar. I de skäl för och emot krig, som Gustav Adolf, 27 oktober 1629 framlade för rådet, finns detta argument för ett ingripande: ’’Hugsvale vi därmed alla våra religionsförvanter. Eljest kan vi aldrig försvara inför Gud och Världen, om vi överger dem.’’

Till sitt sätt var Gustav Adolf glad och medryckande. Han var en person utan hämningar men inte utan tygel. Han kunde konsten att använda sin personlighet som medel, utan förkonstling. Hans häftiga utbrott var spontana men också verkningsfulla. Livet i fält tilltalade honom. Varför? Kanske därför att det gav utlopp åt hans handlingskraft och snabbhet. Det är uppenbart att han mitt i sin långtsyftande realism hade en stark benägenhet för att ta risker.

  Han hade också en sällsam förmåga att samla dugliga medarbetare kring sig och att utnyttja dem till det yttersta. När han själv fallit visade det sig att han hade valt rätt. De höll måttet. Axel Oxenstierna och Louis de Geer, Lennart Torstensson och Johan Banér. Detta är det största av alla ledarskapsprov, att sörja för fortsättningen.

Den första stora lärdom, som varje ledare kan hämta hos denne oöverträffade är att det är avgörande att den som skall leda själv är övertygad om att han gör det, som är rätt i ett långt perspektiv. Varje enskilt avgörande skall stå inställt i ett stort och gott sammanhang. Det innebär också att det i grunden finns en övertygelse om att det rätta och goda är den starkaste kraften i tillvaron. Detta är drivkraften i den optimism, som präglar en god ledare.

Övertygelsen och det rättas och godas övermakt ger också den frihet, där man vågar släppa loss sin personlighet och vara oförställd. Det är bara den fria, oförställda personligheten som vinner andra.

  Detta innebär givetvis, att man får välja vad man satsar på. Moralisk tvivelaktiga uppgifter, kortsiktiga engagemang är ingen mark för verkligt gott ledarskap.

  Men den avgörande frågan är till sist den om det goda och rätta. Det goda och rätta är emellertid relationsbegrepp, dvs något som finns i spänningfältet mellan det högsta goda och det mest onda. Frågan är, om vi inte här har den svårighet, som gör att vårt samhälle just nu har så få goda ledare. Aleksander Solsjenitsyn har sagt: ’’Ert största problem i Västerlandet är att ni inte kan tala om gott och ont.’’ Så snart man börjar tala om gott och ont måste man nämligen förr eller senare tala om Gud, eftersom det goda och det onda bara finns som relationer till det högsta goda, som är – Gud. För Gustav Adolf var detta inte en svårighet. Det var något självklart.

  Louis de Geer var en skicklig kapitalist och driven företagare. Hans engagemang i Sverige byggde på en klarsynt insikt i landets industriella potential. Men hans bedömning av Gustav II Adolf var mer än affärsmässig. Den vittnar om det intryck som bara en ojämförlig ledare kan ge. Efter Lützen skrev de Geer: ’’Förlusten av en sådan stor och ojämförlig konung kan jag ej tänka på utan att därav vänta än större ofärd . . .’’

Christian Braw

– Jag minns att vi hörde major Lindman ropa. ’’Framåt’’, skrek han, ’’det är egna som skjuter’’!

  Efter bara några sekunder hörde man ej honom mera, ty han hade träffats av en kula.

  När det här hade inträffat uppstod ett litet kaos, vi visste egentligen ej vad som hade hänt. Jag fick order att taga med mig några man och gå för att leta efter kapten Kavander samt meddela honom att han skulle infinna sig på bataljonsstaben.

  Egentligen skulle jag be honom komma med till kommandoplatsen. Jag förstod att han i egenskap av äldste kompanichef skulle bli bataljonskommendör.

  När vi tog oss ner från hagmarken måste vi gå ner i en liten sluttning och kom ut på ett kärr eller sankmark, där det dock var någotsånär torrt. Där stötte vi på de första fienderna, som vi klarade av och fortsatte framåt, där vi antog att kapten Kavander skulle vara. Vi hade sådan tur att vi kom nästan rakt på honom. Han och hans kompani var invecklade i strid, men för tillfället var det en liten eldpaus. Han stod själv och laddade sitt pistolmagasin, när jag kom fram till honom.

  Själv var jag litet uppskärrad och sade: ’’Herr kapten, Ni är bataljonskommendör!’’

  Då smålog han litet, tittade på mig och sade: ’’Jag ber att få tacka så mycket för utnämningen!’’

Bokanmälan

Vi upplever nu en bister tid för vårt försvar. Ett djupt deprimerande ’’nedläggningsklimat’’ har aktualiserat parallellen till 1925 års nedrustningsbeslut, vilket kom att få de mest vittgående konsekvenser för motståndsförmågan och försvarsviljan. Statsministern vid detta tillfälle hette Rickard Sandler. Till skillnad från senare tiders politiker ägde han kuraget att efteråt öppet tillstå vilket förödande misstag hans (s)-regering begick, då man initierade raseringen av det svenska försvaret.

  Vid en civilförsvarskonferens 1942 – då vårt försvar under 2:a världskrigets tryck befann sig i full upprustning – yttrade nämligen Sandler (då landshövding) följande tänkvärda ord: ’’Hur skulle det ha gått, om försvarets män hade givit tappt inför nedrustningsbeslutet 1925 och inte oförtrutet manat och kämpat för försvarets återuppbyggnad?’’. Han åsyftade därvid främst den ’’påtryckargrupp’’ under ledning av Helge Jung (sedermera ÖB 1944-51), som satsade all sin kraft och hela sin övertygelse på att skapa opinion mot försvarets nedrivning – i sanning en grupp eldsjälar.

  De hade emellertid aldrig lyckats i sitt uppsåt utan det starka stödet av de många anonyma likasinnade ute i landet – eldsjälar som visste, att utan ett effektivt försvar skulle Sverige vara prisgivet.

  Alltsedan dess – också i tider av medgång och yttre avspänning – har det inom försvaret funnits eldsjälar: beslutsamma män, fyllda av entusiasm och handlingskraft, ofta verkande i det tysta. Som regel rör det sig om personer i lägre befattningar, idealister som knappast sneglar åt ekonomisk vinning (sådan är obefintlig) och yttre berömmelse. För att ta ett enda exempel: hur skulle våra många välordnade förbandsmuseer ha sett ut, om inte de frivilliga idealisterna oavlönat ställt upp, ’’de trogna arbetarna i vingården’’, för att nu tala i bibliska termer! Deras drivkraft har varit – och är – den fasta känslomässiga knytningen till det egna truppförbandet, övertygelsen om hela försvarets nödvändighet för ett fritt folks fortbestånd. Individer hemfallna åt politisk opportunism, med vana att vända kappan efter vinden, göre sig i sådant sammanhang icke besvär. Utan eldsjälar skulle försvaret förtvina.

  Här framförda reflektioner har närmast föranletts av två nyutkomna bokverk, bakom vilka står eminenta företrädare för försvarsidealisternas flitiga skara. De har, var för sig, åstadkommit (= samlat material, redigerat och skrivit) publikationer uppmärksammande två olika 90-årsjubileer:

– EN FRIVILLIG FÖRSVARSRÖRELSE I STOCKHOLMS STAD OCH LÄN – STOCKHOLMS FBU-FÖRBUND 1908 – 1998 (64 sidor, A4-format, rikt illustrerad) av Ingvar Hansson.

– I.19:s IF 90 ÅR 1908 – 1998 (532 sidor, liggande A4, rikt illustrerad) av Eilert Gezelius.

Den förstnämnda skriften, med propert blågult omslag, berättar om den frivilliga kraftinsats i försvarets tjänst, som inleddes av dåvarande Stockholms Landstormsförening i en tid, då det moderna svenska försvaret började växa fram. Det är en gedigen krönika, uppbyggd på rubriker som ’’Tillväxt och kulsprutor’’, ’’Nu var det 1914’’, ’’Förstärkt försvarsberedskap’’ (= beredskapsåren 1939-45), ’’Föryngringens sjuttiotal’’, ’’Åttiotal med snålblåst’’, ’’90-tal: avspänning, avrustning’’. Krönikören heter Ingvar Hansson, vår egen förträfflige redaktör för ’’Fritt Militärt Forum’’ sedan 1994, tillika redaktör för Stockholms FBU-förbunds organ ’’Slagfjädern’’ – vilket han varit ända sedan 1972!

  Skriften är en hyllning till alla de uthålliga och entusiastiska kämparna inom den frivilliga befälsutbildningsrörelsen i Stockholms stad och län. Få hade varit bättre skickade än Ingvar Hansson att åstadkomma denna informativa och underhållande skrift: med det självupplevdas bakgrund vet han, till punkt och pricka, vad han talar om. Inlevelsen i ämnet är påtaglig. Stockholms FBU:are har med denna jubileumsskrift fått en välförtjänt profilering.

  En annan slags krönika är den som Eilert Gezelius sammanställt om Norrbottens regementes idrottsliga verksamhet 1908 – 1998. Gezelius tjänstgör som informationsofficer vid MekB 19 i Boden och har ägnat hela sitt vuxna liv åt detta arméns nordligaste truppförband. Det är i sanning ett ’’mastodontverk’’ han åstadkommit – det är verkligen förbluffande hur mycket det gått att få fram i ämnet! Titelbladet tillkännager ’’Redigering, intervjuer, biografier och texter: Eilert Gezelius.’’ Det är ingen liten möda som ligger bakom bokens rikhaltiga innehåll. Envar som själv ägnat sig åt att spåra upp material – i arkiv, på bibliotek och i gamla tidningslägg – känner väl till, vad arbetet kräver.

  Presentationen av materialet i form av krönikor, resultatlistor, intervjuer, tidningsreferat m m har gjorts på ett sätt, som vittnar om hög professionalism. Innehållet är sammanhållet i 40 kapitel; varje sportgren har sitt kapitel: friidrott, orientering, skidåkning, skidskytte, backhoppning, skidorientering, fäktning, fotboll, handboll etc. etc. Vidare har idrottsligt framträdande I.19-befäl och manskap fått sin plats liksom stående evenemang som t ex Bodenspelen och Svenska Skidspelen. Tidningsrubriker i faksimil varvas med ett unikt bildmaterial, vilket måste ha krävt ett intensivt grävande hos länets alla tidningsredaktioner.

  De båda här anmälda verken – om frivilligförsvar i Stockholmsområdet resp. militär idrottsverksamhet i Boden under 90 år – samt deras författare – Ingvar Hansson och Eilert Gezelius – utgör ett respektingivande vittnesbörd om vad artikelrubriken vill ha sagt: behovet av eldsjälar!

Jan von Konow

’’Det var krigsårens reportage om militära idrottstävlingar, som väckte mitt intresse att få påbörja värnpliktstjänstgöringen.

  Under de åren var ’’skolungdomens allmänna fjällfärd’’ en åtråvärd upplevelse och vid en resa till Jämtland i början på 40-talet mötte jag begreppet Jämtlands fältjägare, ett namn jag även sett i tidningarnas sportsidor.

  En livslinje började formas. Grundstenarna i tänkandet var idrottsliga aktiviteter och närhet till fjällvärlden. Tanken var inte att välja militärlivet som yrke.

  När freden kom 1945, var officersyrket inte det som stod överst på popularitetslistan. Alla ungdomar längtade ut i världen. Att bli reservofficer diskuterades som alternativ. En kompletterande utbildning, som öppnade portar till friskt utomhusliv. En gratis vidareutbildning med tyngdpunkt på ledarskap.

  1948 blev jag fältjägarsoldat i Östersund och tillvaron utformade sig precis som jag tänkt mig, eller t o m bättre.

I dag, 50 år senare, sitter vi i en debatt om nedläggning av den allmänna värnplikten. ÖB:s situation är inte avundsvärd. Finns det en väg till lösning eller har vi hamnat i en situation utan återvändo, lika hopplös som Nato:s bombningar i ex-Jugoslavien?

  Frågan är: Har våra folkvalda representanter i regeringen större militär kapacitet än den militära ledningen och hur tungt skall unga journalisters ord väga?

  Den 5 januari i år kunde man på Expressens ledarsida läsa rubriken ’’Vägra värnplikt’’. I texten stod det: ’’Landets 20-åringar har betydligt viktigare saker att göra än att stå i givakt och att gå på led till matsalen’’.

  Min reaktion på artikeln var förvåning och en känsla av upprördhet. Var texten baserad på verklighet eller påverkad av politiska inriktningar? Hur inhämtar våra unga politiker sina synpunkter på allmän värnplikt? Är det genom egna upplevelser eller påverkas de av politiskt färgade debatter?

  Varifrån hämtar våra ungdomar sina intryck och ideal?

  I Svenska Dagbladet den 21 mars i år läste vi att var femte elev hoppar av gymnasiet. Vad har de för framtid att vänta eller vad väntar framtiden av dem?

Med detta som bakgrund växer övertygelsen fram att jag tror på den allmänna värnplikten för både pojkar och flickor. I det militära fick vi lära oss mer än att stå i ’’giv akt’’. Vi blev omhändertagna och vi fick lära oss att ta hand om andra. Vi fick kontakter över alla sociala gränser och vi fick lära känna vårt land. De som inte hunnit mogna under skoltiden fick här ytterligare en chans och för dem, som ville genomgå en ledarutbildning, fanns möjligheter.

  Nu går kvasten i de militära leden, ’’vi har inte råd’’. Landets säkerhetsrisker bedöms som ringa. Är det inte risk för att ansvariga politiker och militärer tvingats in i detta tänkande i avsaknad av pengar?

  Borde inte frågan vara om vi har råd att lägga ned den allmänna värnplikten, om vi har råd med förlorad utbildning och förlorade arbetstillfällen?

  De sista tio åren har närmare 10 000 arbetstillfällen gått förlorade genom militära indragningar. Ett stort antal arbetstillfällen utanför de militära leden har också gått förlorade, men det är svårt att bedöma storleken.

Säkerhetsbilden för Sverige som idag målas upp för invånarna, kan vi förlita oss till den? Blev vi inte tagna på sängen över utvecklingen i Kosovo? Den högtekniska vapeninsatsen, som satts in där nere, har den, eller kommer den att medföra de lösningar vi hoppas på? Vad är kostnaderna? Kunde en organiserad och utbildad markinsats eventuellt varit en bättre lösning?

  Hur skall vi klara den nya flyktingströmmen och eventuellt kommande flyktingströmmar? Kanske är en fortsatt allmän värnplikt i Sverige vägen för invandrare att finna en naturlig tillhörighet i vårt land?

Tanken bakom denna artikel var att jag skulle skriva om idrott och militärtjänst. Pennan sprang iväg och det blev mer om den allmänna värnplikten. Trots detta framkommer klart, att idrotten var min inkörsport till militärlivet. Fortfarande arbetar jag inom Sveriges Militära Idrottsförbund/SMI med ungdomsidrott och har fått uppleva besvikelsen hos de ungdomar som inte får genomföra sin värnplikt. Idrotten har för mig varit en bro mellan civilt och militärt liv och dessutom gett mig möjligheten att som ledare få medverka vid 15 olympiska spel.

  Kombinationen idrott/militärtjänst ledde mig även in på andra levnadsbanor. Mina sista 15 arbetsår innan pension var jag verksam inom en svensk internationell industri, där jag arbetade med utbildning, säkerhet och information. Trots de senaste olympiska skandalerna och dopingproblemen tror jag på idrott för ungdom och jag tror på den allmänna värnplikten. Kort sagt:

  Idrott och värnplikt, viktiga hörnstenar för de unga.’’