Fritt Militärt Forum Nr 4 1999 Tidkrift för Försvarsfrämjandet

Kim Åkerman:

Allmän värnplikt – en tillgång eller en belastning?

I den kommande ominriktningen kommer den allmänna värnplikten, så som vi känner den hittills, att få en helt ny utformning. Kanske endast en tredjedel av de som skulle kunna göra värnplikten kommer att få fullgöra densamma.

Det har varit förvånansvärt lite diskussion kring denna grundläggande förändring i vårt utbildningssystem. Jag tror att vi har underskattat betydelsen av ett fungerande värnpliktssystem där vi utnyttjar hela vår värnkraft. Risken är att vi upptäcker detta för sent.

De grundläggande skälen som har anförts mot en fortsatt tillämpning av den allmänna värnplikten, dvs att alla vapenföra som kan skall fullgöra densamma, är av två slag. För det första skall vi inte utbilda fler värnpliktiga än de som behövs i vår nya insatsorganisation, för det andra har vi inte råd att utbilda alla som skulle kunna utbildas.

Eftersom nu de angivna ekonomiska ramarna är av tvingande karaktär, och därmed behovet att snabbt "kapa kostnader"uppstått, kan det ju synas vara ett effektivt sätt att dramatiskt minska antalet värnpliktiga som skall utbildas. Det finns i avvägningen en tydlig vinst att lägga i den vågskålen.

Men vad finns då i den andra? Enligt min mening ganska mycket. Men även här krävs ett nytänkande, en öppenhet för andra principer och tillämpningar.

Ett av de absolut viktigaste skälen till en allmän värnplikt är att hela den befintliga kompetens-och resursbasen utnyttjas. Här kan vi få in ett mycket brett urval som vi sedan kan förädla och utveckla efterhand. Vi kommer inte från början att gå miste om ett antal mycket dugliga värnpliktiga, som av utrymmes-och kostnadsskäl ej behöver göra sin utbildning.

Samhällsförankringen underskattad

Jag är helt övertygad om att vi underskattar betydelsen av samhällsförankringen. Efterhand som vi genomför denna begränsade värnpliktsutbildning kommer färre och färre att ha egen kunskap om försvaret. Ett scenario som inte är helt otänkbart är att vi inom inte alltför lång tid kommer få se centrala beslutsfattare och politiker som inte har någon som helst personlig erfarenhet av de frågor som de skall fatta avgörande och långsiktiga beslut om.

En annan underskattad effekt, som enligt min bestämda uppfattning är av stor betydelse för hela samhället, år den personliga utveckling som var och en som genomför värnpliktsubildning genomgår.

Värnplikten breddar kompetensen

Både som person, men också som medlem i ett kollektiv, har den som genomfört sin värnplikt ofta helt andra förutsättningar än den som inte har gjort detta. Det handlar om både fysisk och psykisk styrka, uthållighet, att inte bara lära känna sina gränser utan också att utvidga dessa, att fungera tillsammans med andra i fasta eller tillfälligt sammansatta grupper, att lösa kvalificerade uppgifter under ibland ogynnsamma förhållanden och under tidspress. Listan kan göras lång.

Vi talar ofta om integrationsproblem i samhället. Min erfarenhet är att detta är ett försvinnande litet problem i försvaret. Här får alla en chans utan förutfattade meningar. Man får visa vem man är utifrån hur man agerar och löser sina uppgifter.

Många ungdomar med invandrarbakgrund får för första gången i livet en chans på lika villkor, och de flesta tar den och gör något bra av den. Andra, som i princip aldrig umgås med dessa ungdomar, upptäcker att det finns stora kvaliteter och resurser ibland dessa. Kort sagt, i Försvarsmakten finns en fungerande integrationsprocess. Den bör vi vara rädda om och inte urholka.

Bas för befälsrekrytering

Den totala värnpliktsstocken som rekryteringsbas för olika verksamheter är slutligen av mycket stor betydelse. Det gäller såväl rekryteringen till officerare och reservofficerare, rekrytering till internationell tjänst som rekrytering till frivilligverksamheten, inklusive det viktiga hemvärnet.

Vi behöver i den framtida försvarsmakten ca 500 nya officerare varje år samt ytterligare ca 150 reservofficerare. Med de krav på kvalitet och förmåga som skall prägla den nya försvarsmakten bör huvuddelen av dessa rekryteras från den kvalificerade befälsutbildningen, dvs KB-eller PB-värnpliktiga. Med en värnpliktsbas på endast ca 18. 000 krävs en rekryteringskvot bland dessa på nästan 50 procent för att nå dessa mål. Sannolikheten för detta är inte särskilt hög.

För den internationella verksamheten krävs i framtiden att ett antal värnpliktiga redan under sin utbildning binder sig för att omedelbart efter utryckning åka utomlands. Vidare kommer det att krävas att ytterligare ett antal skriver på kontrakt om att kunna åka ett till två år senare.

För många procent av för liten grupp

För att de framtida behoven skall kunna tillgodoses räknar man idag med att ca 30 procent är beredda att åka direkt och att ytterligare ca 30 procent är beredda att skriva kontrakt. Jag lever även här i en uppfattning att det kommer att bli svårt att nå dessa mål.

Jag anser följaktligen att det finns anledning att noga pröva om det inte finns en annan tillämpning av den allmänna värnplikten än de två som nu vägts – dvs att alla som kan skall göra det eller att alla som kan skall mönstra, sedan får bara vissa göra det nu För att säkerställa en fortsatt förmåga till anpassning måste vi bedriva en högkvalitativ utbildning och utveckling. Nyckelpersoner i denna verksamhet är befäl och specialister i alla nivåer.

Ett annat sätt

Ett sätt minska riskerna med små insatsvolymer är att säkerställa att det i dessa finns en överrepresentation av dessa kvalificerade befattningshavare. I ett återtagande-eller tillväxtläge kan vi snabbt få större effekt om ett antal övertaliga befäl och specialister kan överföras till de förband som skall återfå sin förmåga eller helt skapas på nytt. Det tar ju mycket längre tid och är avsevärt mer komplicerat att utbilda dessa än att utbilda "vanliga"soldater.

För dessa skulle man istället ta större risker. Här skulle man kunna nöja sig med att för huvuddelen av dessa bara genomföra en grundläggande soldatutbildning på tre månader. Kvarstående utbildningsbehov löses under ett återtagandeskede för då berörda förband respektive under tillväxt för övriga.

Genom att då utbilda färre, men mer kvalificerad personal under full tid och därmed också avsevärt flera under kort tid kan man skapa en ekonomisk balans som gör detta till ett nollsummespel. Därmed skulle det i princip inte bli dyrare.

Kvalificerade tillvaratas

Skulle vi sedan upptäcka att det bland de korttidsutbildade finns sådana som är lämpliga för längre och mer kvalificerad utbildning, finns det möjligheter att hantera detta också. Utrymmet här räcker inte för att närmare beskriva hur detta system skulle se ut i full tillämpning, men det ovan redovisade ger en idé om detta.

Avseende rekrytering breddar vi påtagligt underlaget för officers-och reservofficersrekryteringen. För hemvärns-och frivilligverksamheten blir det en mycket stor skillnad till det bättre.

För internationell utbildning kommer det att krävas en något längre missionsutbildning för ett antal uttagna, men jämfört med vinsterna ovan är detta säkert hanterbart. Påverkan på insatsorganisationen är marginell eftersom den mindre delen ju alltid är under utbildning och huvuddelen av den skall fungera först efter återtagande.

Slutligen får vi ett mycket större antal av våra svenska medborgare som kommer att ha en personlig erfarenhet av vårt försvar. Vi skapar därmed en ökad total värnkraft, utan att egentligen avstå något annat.

Ett nyttjande av denna nya princip för allmän värnplikt tillgodoser därmed många av de brister den kommande tillämpningen kommer att föra med sig.

Jag är övertygad om att det vi nu kommer att fatta beslut om inte kommer att hålla mer än något eller några år. Sedan är det dags att göra en genomgripande översyn. Då kan dessa nya principer vara väl så användbara.

KIM ÅKERMAN

Överste 1 Kim Åkerman är som chef för Fo 44 försvarsområdesbefälhavare i Stockholm. I den aktuella försvarsdebatten har han med kraft hävdat huvudstadsregionens försvarsbehov. Försvaret skall i sin helhet grundas på allmän värnplikt anser han.