Fritt Militärt Forum Nr 4 1999 Tidkrift för Försvarsfrämjandet

Jan von Konow:

Frihet och värnplikt

"Frihet är det bästa ting / som sökas kan all världen kring". Dessa ord från 1400-talet, uttalade av biskop Thomas i Strängnäs och som kommit att bli grundläggande för svensk samhällsutveckling,borde förhoppningsvis vara välkända av varje medborgare i vårt land.Men till följd av att vi i nu snart tvåhundra år varit förskonade från försök utifrån att beröva oss denna frihet, har orden omsider fått något av det självklaras prägel. De har helt enkelt blivit urvattnade.

Därmed har också känslan försvunnit,att friheten alltid kräver en motprestation.I tider av yttre avspänning i vårt närområde kan det vara mycket svårt att skapa förståelse för att frihetsbegreppet förutsätter en lojal medborgerlig insats för att kunna hållas levande.Det är med den långsiktiga aspekten som värnplikten kommer in i sammanhanget.

Begreppet ”frihet ”kan synas stå i motsatsförhållande till begreppet ”plikt ”, och så har det också av många kommit att uppfattas. När allmän värnplikt infördes i vårt land 1901, hade allmän skolplikt redan funnits i nära sextio år (1842 års folkskolestadga).

I det bondesamhälle som då rådde, måste skolplikten ha uppfattats som frihetsberövande:barnen undandrogs den dagliga verksamheten inom jordbruket just då de kommit i ålder att kunna göra nytta för sig och bidra till familjens uppehälle. Visserligen var "ofriheten"av övergående natur,men känslan av ett överhetens tvång blev redan från början påtaglig och skapade en negativ grundinställning.

På så sätt uppstod och utvecklades en allmän motvilja mot själva pliktbegreppet,vilket fick stor psykologisk inverkan,då i och med allmänna värnplikten ännu en obligatorisk skyldighet infördes.

Missgrepp med långvariga följder

I det samhällsklimat som då rådde i Sverige - med betydande delar av befolkningen i avsaknad av sådana rättigheter som t.ex.allmän rösträtt - gick det inte att försöka koppla det militära tjänstetvånget till nationell frihet.

Man gjorde här det fundamentala missgreppet att inte som första åtgärd skapa begriplig motivation för värnplikten,ett missgrepp som försvarsorganisationen och försvarsviljan länge skulle få lida av.

Med viss förenkling kan hävdas,att det blev först med massinkallelserna under 2:a världskrigets sex långa beredskapsår under krigshot som det äntligen slog igenom att värnplikten utgjorde en grundförutsättning för friheten:med övertygande fakta inför ögonen insågs allmänt,att försvaret av landets frihet och oberoende krävde en närmast total insats av den vapenföra befolkningen.Värnplikt blev helt enkelt ett uttryck konkret och handfast - för nationell motståndsvilja.I dagens situation har vi kommit i ett läge,där man från statens sida efterhand har inskränkt tillämpningen av värnpliktsbegreppet därhän,att det inte längre är allmänt gällande,långt därifrån.

Kategoriklyvningen tillbaka igen

Detta är dock inget nytt. I samband med 1925 års nedrustningsbeslut infördes -under intryck av den internationellt avspända situationen efter 1:a världskriget -den s.k.kategoriklyvningen.

Denna innebar att endast en del av åldersklassen (omkring två tredjedelar)inkallades till grundläggande vapenutbildning.Därmed rubbades grundvalen för lojaliteten:en för alla, alla för en.

Kravet att ställa upp till rikets försvar kom bara att gälla en del, vilket var ett missgrepp lika olyckligt som då man 1901 påbjöd allmän värnplikt innan medborgerliga rättigheter tillförsäkrats alla.Under krigets hårda tryck utifrån kunde emellertid detta haltande och orättvisa system elimineras med 1942 års försvarsordning.

Värnplikt - ett privilegium

Men nu är vi,som sagts,där igen! Och nu är det inte bara en tredjedel som undandras vapenutbildning utan över hälften.I den tid som är kan man inte ens med nödlögner och andra omsvep upprätthålla skenet av värnplikt med prefixet allmän. Och försvaret av friheten - den stund detta kräves - kommer att bli därefter. Enligt gällande pliktlag placeras en betydande del av varje års värnpliktskontingent i den s.k.utbildningsreserven,den starkt krympta krigsorganisationen anses f.n.ha ett behov av endast 16.000 värnpliktiga per år (av ett totalantal av ca.50.000). Utbildningsreservens outbildade skaror skall vid behov (-krig eller krigshot -) kunna tas i anspråk, men självfallet först efter (summarisk) utbildning.Hur denna skall gå till med endast spillror kvar av dagens utbildningsorganisation är det dock ingen som kunnat klargöra.

Försvarsmakten blir inte längre den frie mannens form för rikets försvar. Det privilegiet skall i framtiden bara gälla ett fåtaligt urval.Slut med försvarets folkliga förankring, grundbulten i hela systemet.

Dolkstöt mot folkförsvaret

Då allmänna värnplikten infördes 1901,beslutades bl.a.att försvaret av Sverige var det självklara och att svensk trupp inte fick föras utanför rikets gränser annat än efter särskilt riksdagsbeslut.

Från denna princip har som bekant sedermera gjorts betydande avsteg i och med upprättandet av FN; medverkan i internationella fredsbevarande aktioner ingår numera i försvarsmaktens uppgifter och ger ytterligare relief åt värnpliktens innebörd.

I det försvarsbeslut som kan bli verklighet på basis av regeringens och högkvarterets gemensamt utarbetade förslag,rubbas principen om allmän värnplikt och därmed också begreppet folkförankring.

Har svensken i gemen unpfattat denna dolkstöt? För dem som initierat dådet blir eftervärldens dom hård och obarmhärtig.Men ännu finnes tid -om än kort -att avvärja skövlingen av vårt försvar.