Fritt Militärt Forum Nr 4 1999 Tidkrift för Försvarsfrämjandet

Carl Björeman:

NÄSTE ÖB BLIR - OWE WIKTORIN

Owe Wiktorins förordnande som ÖB går ut nästa sommar. SvD visste 25/9 1999 berätta att Wiktorin inte vill ha förlängt förordnande. Frågan är emellertid om det inte ligger i regeringens intresse att förmå honom stanna kvar.

SvD utpekade snabbt tre armégeneraler som tänkbara efterträdare till Wiktorin:generallöjtnanterna Johan Hederstedt och Mertil Melin samt generalmajoren Johan Kihl.

Listan gör inget starkt intryck. En första reflexion är:varför en arméofficer?Armén hotas av en katastrofal nedskärning redan i nästa försvarsbeslut, vårvintern år 2000, och får sannolikt -som argumenteringen hittills förts -vidkännas en ytterligare reducering några år in på nästa sekel.

Något krav på att det är arméns tur denna gång kan knappast åberopas. Marinen kan vilja hävda sig även i denna sak. För övrigt rör det sig om ett politiskt beslut och politik är, som förre finansministern Gunnar träng plägade säga, ’’inget ping-pongspel där man servar varannan gång ”.

SvD:s kandidatlista bringar i åtanke ett uttalande, som tillskrivs förre ÖB Helge Jung:

”Man blir inte ÖB på grund av egna förtjänster utan på grund av andras misstag. ”Om den tesen gäller än i dag och om rent militära förtjänster och misstag räknas slår de tre armégeneralerna ut varandra. .

Visserligen är de alla tre goda soldater och föregångsmän. Melin och Kihl är t o m tuffa jägarsoldater och Hederstedt har trots en viss rondör gått den hårda Nijmegenmarschen i Nederländerna. Visserigen har de alla tre goda vitsord som förbandschefer. Men i de högre sfärerna har de gjort allvarliga misstag. Kihl har meddelat mänskligheten att risken för allvarliga militära angrepp mot Sverige i praktiken kan avskrivas.

Det skedde bl a på Krigsvetenskapsakademins seminarium 22/10 1997, då Kihl på nasal och släpig stockholmsdialekt förlade eventuell invasion till mellan 50 år framöver och oändligheten. Kihls ”prognos ” fick stort genomslag hos två kategorier av betydelsefulla aktörer:politiker och journalister.

Varför fortfarande försvar?

Att invasionshotet försvunnit tolkades som om allvarliga hot mot rikets frihet och oberoende därmed kunde avskrivas. Varför fortfarande ett militärt försvar ??var en tanke som - ehuru inte uttalad började vinna insteg hos många politiker.

Möjligheter att göra ytterligare drastiska besparingar på försvaret syntes öppna sig. Journalister -i den mån dessa makthavare ägnar försvaret något intresse -fann uppenbarligen Kihls uttalande så dumt att han blev intressant. Han utnämndes till ”framtidsgeneralen ”. Undantaget var DN:s erfarne utrikesredaktör Olof Santesson, som skrev att Kihl åstadkommit ”Högkvarterets svarta dag ”.

Mertil Melin var arméchef under drygt två år men gjorde misstaget att ställa upp på de villkor för framtidsutvecklingen, som ÖB Owe Wiktorin dikterade. Därmed ådrog sig Melin ett stort ansvar för den katastrofala utveckling, som ÖB:s så kallade ominriktning nu visat sig innebära.

Johan Hederstedt har nog gjort de minsta misstagen av de tre. Men genom sin skrift ”Internationalisera försvaret!” har han i realiteten kraftigt bidragit till att dra ned värdet och betydelsen av det nationella försvaret.

De tre armégeneralerna har en negativ sak gemensam. De har ”gillat läget ”alltför snabbt. De har inte insett - eller velat inse - hur djup försvarets kris är. Den är långt värre än på 1920-talet.

Att försvaret under 40-talet kunde resa sig ur krisen berodde tillstor del på att kretsen kring Helge Jung på 20-talet -då Jung var major -dels tog en ”tänkarpaus ”och klarade ut läget på ett realistiskt sätt, dels vågade opponera öppet mot generalerna och amiralerna, som satt fast i 1914 års drömvärld om en ständigt insatsberedd stor armé och en flotta med åtta pansarskepp.

Trender

Kihl har visserligen i intervjuer framställts som en radikal tänkare men hans litterära storverk, ”Försvarsmaktside 2020 ”, är snarare en beskrivning av trender än en analys i verklig mening.

Det gäller den något yverborna och storsvenska trenden att spela en aktiv utrikespolitisk roll och det från västliga stormakter med insulärt läge hämtade expeditionskårstänkandet. Ur Kihls och Hederstedts skrifter har deras högre chefer kunnat hämta motiv för redan fattade beslut snarare än positiv vägledning.

De enda yngre armégeneraler som visat prov på självständigt tänkande är Karlis Neretnieks, nu rektor för Försvarshögskolan, och Paul Degerlund, generalinspektör för armén. Neretnieks årsberättelse i Krigsvetenskapsakademin 1993 handlade om hur man skall undvika att möta morgondagens krig med gårdagens försvar. Neretnieks gjorde där en framsynt analys men de konservativa krafterna i militärledningen ville inte se sanningar som innebar att de invanda planeringsrutinerna rubbades. Både Neretnieks och Degerlund har motarbetats och de har inte fått stöd ens inom armén. försvar. Neretnieks gjorde där en framsynt analys men de konservativa krafterna i militärledningen ville inte se sanningar som innebar att de invanda planeringsrutinerna rubbades. Både Neretnieks och Degerlund har motarbetats och de har inte fått stöd ens inom armén.

Primärt: rädda regeringen

Det är emellertid föga lönsamt att i denna sak söka efter en militärt kvalificerad efterträdare till ÖB Owe Wiktorin. Regeringen kommer inte att utse någon som vill och kan rädda det svenska militära försvaret.

Den kommer att utse någon som kan bidra till att rädda regeringens ansikte i försvarsfrågan. Den har försatt sig i ett sakligt och argumentatoriskt ytterst farligt läge.

Det var visserligen regeringen Bildt som under sina år gjorde de stora materielbeställningar (JAS delserie 2, stridsvagnar och andra duellvapen) som kommer att belasta försvarsbudgeten långt in på nästa decennium och som förhindrar materielförnyelse i enlighet med den tekniska utvecklingens revolutionerande rön.

Osthyvel för armén

Men den nya (s)-regeringen fick redan 1995 klara signaler om att den försvarsmakt som regeringen Bildt ville utveckla genom l992 års försvarsbeslut (FB 92)kostade 12 miljarder mer per år än vad som beräknats (debattartikel i SvD 2/10 1995 av Peter Lagerblad, som då var statssekreterare i försvarsdepartementet). (s)-regeringen slog inte larm utan gick fram med kraftig osthyvel över armén i FB 96 och lämnade JAS och flygvapnet i ”orubbat bo".

Samtidigt deklarerade försvarsminister Thage G Peterson att

*försvarsmaktens fundamentala uppgift skulle vara att i fred förbereda för att i krig försvara riket mot väpnade angrepp som hotar dess frihet och oberoende,

*förmåga till anpassning efter förändrade säkerhetspolitiska förhållanden skulle vara ett grundläggande krav på totalförsvaret. (Detta innebar givetvis förmåga att rusta upp så att den ovan angivna fundamentala uppgiften skulle kunna lösas).

*regeringen ville bevara ett demokratiskt folkförsvar, hejda en utveckling som innebär att allt färre ges grundutbildning samt förhindra att en yrkesarmé ersätter värnpliktsförsvaret.

Svarta hål med evigt liv

Detta var krav och löften utan ekonomisk täckning. Roten till detta var att de stora materielbeställningarna inte rubbades. De ”svarta hålen ” upptäcktes -liksom galten Särimner -ha till synes evigt liv.

ÖB Owe Wiktorin visade sig vara räddaren i regeringens nöd. Han delade regeringens värdering att JAS skulle prioriteras och räddas. Att motiven var olika bekymrade ingen av parterna. ÖB hade redan före FB 96 deklarerat att JAS-projektet måste genomföras även i lägre ekonomiska ramar (31/5 1995).

Motivet var JAS förmenta effekt i luftförsvaret -en myt som när det gäller framtiden endast kan hävdas om man bortser från innebörden av den tekniska utvecklingen. Regeringens uppenbara motiv var att man slapp uppgörelsen med mäktiga finansiella och fackliga intressen, som investerat i JAS.

ÖB Owe Wiktorin tog initiativet till den ominriktning, som presenterats i etapper med början 12/10 1999. Dess innebörd är att samtliga de tre ovan nämnda krav på försvarsmakten, som Thage G. Peterson påstod sig hävda i FB 96, ”sopades över bord ”. Den fundamentala uppgiften ersätts av en uppgift att möta väpnade angrepp som behändigt nog inte syftar till att beröva riket dess frihet och oberoende.

Anpassning utan innebörd

Anpassningsdoktrinen behölls visserligen till namnet men med en till intet förpliktande innebörd. Folkförankring genom grundutbildning övergavs och något som liknar yrkesarmé skymtar "runt hörnet". Den svage försvarsministern Björn von Sydow har snällt bekräftat ÖB:s förslag inte minst därför att statsministern uttalat sitt förtroende för ÖB Owe Wiktorin.

Denne är en för regeringen idealisk ÖB. Han bråkar om att de ekonomiska ramarna är för små men sitter snällt kvar och administrerar varje nedskärning. Regeringen kan visa att den bestämmer.

ÖB har inte heller besvärat regeringen eller försvars-politikerna med några strategiska eller militärtekniska analyser som sätter ett luftförsvar dominerat av JAS i fråga. Owe Wiktorin har en auktoritet och en ledarstil som tystar kritiska röster inom försvarsmakten.

Om någon av de tre kandidater som SvD nämnt är lika oemottagliga för strategiska argument och lika trogna mot JAS-projektet som Owe Wiktorin har varit kan han komma ifråga som ÖB.

Men det finns knappast något som talar för att en sådan ”hårding ” återfinns i SvD:s trio. Dessutom är deras hittills gjorda prestationer kanske inte så lyckade ur politisk synvinkel. Det kan tänkas att någon politiker verkligen granskar och förstår vilken ”tunn soppa ” Johan Kihl serverar i ”Försvarsmaktsidé 2020 ”. Om så sker har ”framtidsgeneralen ” framtiden bakom sig.

Mertil Melin var alltför ivrig att vid tillträdet som arméchef 1996 skylla den hotande regementsslakten på förment påtryckning från försvarsminister Thage G Peterson (se Armenytt nr 2-1996).

Johan Hederstedt är militär rådgivare åt försvarsminister Björn von Sydow. Men det räknas nog inte rådgivaren till godo att försvarsministern gör lätt iakttagbara logiska kullerbyttor. 26/5 1999 påstod försvarsministern i riksdagen att ÖB:s förslag grundades på den så kallade spårbarhetsprincipen, dvs att antalet förband i krigsorganisationen kunde spåras till operativt behov som i sin tur kunde spåras till statsmakternas uppgifter till försvarsmakten.

Det pinsamma för försvarsministern är att ÖB 19/5 1999 i en särskild studie visat att flygvapnet egentligen borde halveras -om spårbarhetsprincipen verkligen tillämpas. Men det vill varken ÖB eller regeringen.

Den nakna sanningen är nog den att det inte finns någon, vare sig i eller utanför den av vD utpekade trion som kan stödja regeringens ologiska försvarspolitik tillnärmelsevis lika skickligt som Owe Wiktorin. Måhända finns det någon som kan bita huvudet av den militära skammen och bortse från strategiska och militärtekniska fakta lika bra.

Men ingen har den mångåriga förankring i planeringsvärlden som Owe Wiktorin har eller den pondus som denne besitter och som gör det möjligt för denne att ”köra över ” opponenter och med öppna ögon leda det nationella försvaret mot dess utplåning som säkerhetspolitiskt instrument i verkligt allvarliga lägen.

Regeringen kan inte avvara Owe Wiktorin som ÖB.

CARL BJÖREMAN

Generllöjtnant Carl Björeman började sin militära bana vid Kgl Upplands regemente, I 8, och avslutade den som chef för Milo Syd med bas i Kristianstad. Han har gärna tagit till orda i den aktuella försvarsdebatten med inlägg som kännetecknats av stor skärpa.