Stockholms dåvarande kommendant, översten Carl Johan
Wachtmeister, befann sig dagen före midsommarafton den 20 juni
1963 å Riksbron på väg norrut.
Ett stycke längre fram på bron upptäckte han en reslig
gestalt, gående i samma riktning och lätt igenkännbar även på
ryggen.
”Jag ökade takten", berättade Wachtmeister, ”för
att hinna ifatt och växla några ord ”.
När han kom närmare blev han emellertid varse att två män
gled upp på var sin sida om den ensamme vandraren, varefter alla
tre försvann in i en bil, som snabbt avlägsnade sig.
Kommendanten insåg att ”något var på gång ”och
saktade takten, men vad som var på gång blev bekant, åtminstone
för allmänheten, först fem dagar senare.
Den 25 juni meddelades i en officiell kommuniké att den 56-årige
översten Stig Wennerström hade anhållits på misstanke om
grovt spioneri och grov olovlig underrättelseverksamhet för
sovjetrysk räkning samt att bekännelse förelåg. Därmed
upprullades den allvarligaste förräderiaffär vi haft i vårt
land under modern tid.
Till allt som tidigare skrivits om Wennerström-affären -av ex
vis Bergmark och Rönblom och f ö också av Wennerström själv
-har nu lagts ytterligare en omfattande skrift, ”Fallet
Wennerström ”, av reportern och skriftställaren Anders
Sundelin (Norstedts, 400 s. Cirkapris: 299:-).
Författaren har utnyttjat en stor mängd såväl tryckta som
otryckta källor samt intervjuat ett betydande antal mer eller
mindre välinformerade personer. Resultatet har blivit en
journalistiskt rapp och välskriven bok, som man ogärna lägger
ifrån sig utan att ha avslutat läsningen.
I det journalistiska ligger emellertid också det ytliga och
svepande i tidsskildringen, den ofta anekdotiska sakframställningen
och de i stor utsträckning osorterade hänvisningarna till
”säkra ”och ”osäkra ”källor om vartannat.
Uttryck av typen ”Det påstås ”och ”Det lär
”förekommer i en något för stor utsträckning för att
man som läsare skall behålla full tro på bokens tillförlitlighet.
larvig återgivning av namn på personer och organisationer hör
också till bilden liksom osakligheter om bl a Försvarsfrämjandet.
Rent förödande blir dessa tendenser i bokens två avslutande
kapitel. I kretsar som anser sig initierade har sedan länge förekommit
antydningar om att Wennerström måste ha haft åtminstone någon
medhjälpare eller förtrogen någonstans i den högre militära
eller politiska hierarkien. Frågan -som är högst relevant -behandlas
av författaren i just dessa sista kapitel och han namnger därvid
två personer, en välkänd diplomat, Sverker Åström, och en
lika välkänd arméofficer, Carl Eric Almgren.
Grunderna för dessa utpekanden är emellertid rent pinsamt bräckliga
-av typen broderligt tilltal i brev och snabbtitt i baksätet av
en bil. Båda har tidigare hörts i sammanhanget och ”spåren
” har avförts. .
Att på nytt föra fram dessa till stor del på anonyma eller
numera avlidna källor fotade antydningar och påståenden kan
inte betecknas som annat än skvaller på lägsta nivå. Med sin
obrutna vitalitet lär Åström kunna gå i nytt svaromål,
vilket väl f ö redan skett. Almgren har -ehuru i livet -dessvärre
ej den möjligheten.
Bokens två sista kapitel borde aldrig ha skrivits och det är häpnadsväckande
att ett ansett förlag som Norstedts har befordrat dem till
trycket. I detta läge återstår endast att instämma i
Finanstidningens välgrundade uppmaning: dra in boken och framför
en ursäkt till de utpekade!
S GUNNAR EDLUND