Fritt Militärt Forum - Nr 3 2001 , Tidkrift för Försvarsfrämjandet


Krig i vardagsrummet


Alla konflikter i mänsklighetens historia har varit mer än strid om land och egendom. De har framförallt varit strid om människors hjärtan. För att vinna måste man först erövra människors verklighetsbild. Marion Gräfin Dönhoff har sagt: ”Historien styrs inte av fakta utan av människors föreställning om fakta.”

Teologie doktor Christian Braw är docent vid Åbo Akademi och kapten i reserven vid Ing 2.

Denna insikt bildar själva grunden för den moderna informationskrigföringen. I brittiska sammanhang är termen information support, i amerikanska heter det psychological operations – psyops. Alla stater har kapacitet för denna krigföring, dels civilt – ofta under titlar som Informationsministerium –  dels militärt. I Sverige finns en begränsad men kvalificerad resurs i Överstyrelsen för psykologiskt försvar.

Genom press och etermedia når informationskrigföringen in i våra vardagsrum. Den arbetar principiellt på samma sätt som reklamen. Det gäller alla konflikter. I Gulfkriget satsade FN-sidan stora medel på detta område. Informationskrigföringen uppdelas i tre nivåer: Den operativa, som riktade sig mot enskilda irakiska enheter med flygblad och högtalare; den taktiska, som riktade sig mot hela den irakiska krigsmakten i området med t.ex. radio- och TV-sändningar och slutligen den strategiska, som riktade sig till hela befolkningar. Det var den senare, strategiska, som nådde in i våra vardagsrum. Den syftar till att mobilisera stora opinioner för den egna saken och mot motståndaren.

När CNN visade bilder från utbrända skyddsrum efter amerikanska angrepp var detta en framgång för den irakiska informationskrigföringen. En motsvarande framgång för den amerikanska var det när en föregiven kuwaitisk sjuksköterska vittnade om att irakiska soldater tog ut barn ur kuvöserna på ett kuwaitiskt sjukhus. Här gjorde dock amerikanerna ett grundfel: Man får aldrig ljuga i informationskrigföring. Sjuksköterskan visade sig vara dotter till en kuwaitisk diplomat. Ett annat exempel är TV-bilderna av palestinska barn, som uppgavs jubla över attentatet mot World Trade Center. Det har visat sig att de jublade, därför att de blivit lovade godsaker.

Även i konflikten mellan Israel och palestinierna spelar informationskrigföringen stor roll. Båda parter har kapacitet på området, Israel dock mest genom det stora antalet västerländskt utbildade. Hur fungerar då en informationskrigförare?

När en israelisk eller palestinsk informationskrigförare skall lägga upp ett program för strategisk informationskrigföring börjar han med att avgränsa en målgrupp, som kan antas vara mottaglig och påverkbar. För den israeliske informationskrigförare, som har Sverige som ansvarsområde är det naturligt att då rikta sig mot två väl avgränsade grupper: frikyrkliga och fackföreningsfolk. I dessa grupper gäller det då att identifiera antipatier och sympatier. Vad gäller de frikyrkliga är det religiösa temat det överlägset bästa, när det gäller fackföreningsfolk slår socialism och demokrati bäst. Men han skall inte bara väcka sympati för den egna saken, han skall också väcka motvilja mot den andra sidan. Då kanske han väljer att vädja till islamskräcken hos de frikyrkliga. Nu är ju dessa båda grupper små och krympande. De räcker inte för framgång i informationskrigföringen. Han måste nå bredare lager. Då kan han t.ex. välja att rikta sig till ett socialt skikt, nämligen alla föräldrar.  Här gäller det att formulera ett enkelt budskap, som kan upprepas och varieras, t.ex. ”Palestinierna skickar ut sina barn för att dö på gatan.” Detta måste sedan förstärkas med faktaunderlag, t.ex. intervjuer med ett eller fler palestinska föräldrapar, som bekräftar saken. Om man inte lyckas få fram sådana, kan man använda sig av figuranter, vilket kräver stor försiktighet, eftersom man kan råka ut för avslöjande. Ett annat alternativ kan vara att manipulera bild/film och ljud. Verkan av sådana inslag är alltid större än skadan av avslöjande, och därför kan det vara värt att ta risken. För den palestinske informationskrigföraren kan greppet bli likartat, även om budskapet är motsatt: ”De dödar våra barn.”
 
Men hur skall man få ut budskapet? Pressreleaser från Informationsministeriet har en begränsad verkan. Det överlägset bästa är att få budskapet förmedlat genom personer, som i mottagargruppen har stor auktoritet, t.ex. politiker, kungligheter, författare och nobelpristagare. Det är informationskrigföringens största seger, att få en allmänt respekterad  person att sig själv ovetande fungera som förmedlare av budskapet. För att nå fram till detta mål kan man placera inflytelseagenter i denna persons närhet. En sådan var KGB-agenten Nikolaj Nejland, som lyckades ta sig in i och hålla sig kvar i den innersta kretsen kring Olof Palme. En inflytelseagent kan också hålla sig i utkanten av kretsen och sända in sin påverkan genom en sidoagent, som själv inte vet om att han utnyttjas. Självklart finns sådana inflytelseagenter och sidoagenter också i kretsen kring det svenska statsetablissemanget.

Informationskrigföraren använder med förkärlek journalister som kanaler/sidoagenter. Särskilt värdefulla är de om de framstår som opartiska. Konsten är att förse dem med selektiv information, och själva urvalet bör då vara sådant att det på ett balanserat sätt väcker avsedda sympatier och antipatier. De svenska Israel-korrespondenterna är givna mål för sådan informationskrigföring. Det skulle vara en stor framgång för resp. sidas informationskrigföring att få någon av dem att fungera som inflytelseagent. Det behöver ingalunda handla om betalda tjänster, det kan lika väl vara lojalitet eller engagemang, som är drivkraften. Men om det inte lyckas att nå ända dit, kan man vinna framgång genom att låta inflytelseagenter röra sig i deras omgivning. Det är egentligen samma teknik som lobbyister använder. Journalisten själv står alltså i den oerhört svåra uppgiften att skilja inflytelseagenter från trovärdiga uppgiftslämnare. Även mycket skickliga journalister har misslyckats här. Det vittnar den västliga presshistorien under Tredje riket och Maos Kina vältaligt om. Mer än en journalist har blivit sidoagent till repressiva staters informationskrigförare.
 
Så tränger informationskriget ända in i våra vardagsrum. Vad kan vi själva göra? Några möjliga sätt att hantera situationen kan vara följande:
1. Tro ingen uppgift utan direkt möjlighet att kontrollera källan.
2. Tro aldrig att enskilda människors uttalanden beskriver hela situationen.
3. Tro aldrig på bilder – modern teknik ger oändliga möjligheter till manipulering.
4. Var alltid medveten om att du är ett mål för informationskrigförare, som vill exploatera dig.
5. Tag endast ställning till frågor, där du själv kan påverka utgången.
6. Sätt dig in i hur informationskrigföring fungerar.
 
Vad är alternativet? Det är att medvetet förbli okunnig och att därmed - bli exploaterad.

Christian Braw

Litteratur: Informationskrigföring, utg. Lennart Borg, Försvarshögskolan, SAF, FOA 1997; Anders Johansson – Karl A. Karlsson: Ny tid – ny krigskonst, Folk och försvar 1997.

Fritt Militärt Forum - Nr 3 2001 , © Försvarsfrämjandet 2001