Brita von Heidenstam-Frisk: Så levde jag. Bokförlaget Magnus Ullman, Stockholm 2002. 264 s.
Hjalmar J. Procopé (1889-1954) – ej att förväxla med kusinen och skalden Hjalmar Procopé (1868-1927) – spelade en framträdande roll i Finlands moderna historia. Ättling till den av Runeberg besjungne von Törne tog han som nybliven advokat aktiv del i sitt lands självständighetssträvanden under första världskriget. Han var kurir och värvare till den s k jägarrörelsen, vilken innebar militär utbildning vid tyska Lockstedter Lager av unga finländare, vilka sedan kom att utgöra kärnan i Mannerheims vita armé under Frihetskriget 1918. Denna verksamhet renderade honom några månaders fängelsevistelse.
Efter Finlands frigörelse invaldes han i lantdagen för Svenska Folkpartiet och blev först handelsminister, senare utrikesminister i en rad regeringar under 20-talet. Han blev vidare landets representant i Nationernas Förbunds Råd och öppnade NF:s nionde generalförsamling i Genéve 1928 med en lysande oration.
1939 utsågs han till Finlanda sändebud i Washington och lyckades under Vinterkriget utverka kredit för inköp av 44 jaktplan till den hårt pressade finländska krigsmakten. Under Fortsättningskriget motarbetades han fr a av USA:s dåvarande utrikesminister Cordell Hull, som sökte hindra all hjälp till det kämpande Finland. Allt mer isolerad blev Procopé slutligen under bryska och kränkande former utvisad från USA i juni 1944 tillsammans med tre medarbetare.
Efter hemkomsten var han på nytt påtänkt som utrikesminister men sedan det svenska kommunistorganet Ny Dag på ledarplats inlagt sitt veto avfördes han från diskussionen! Organet ifråga ansågs – förvisso med rätta – representera den sovjetiska synen på hans kandidatur.
1945 lämnade Procopé utrikesförvaltningen men påbörjade samma år vad som skulle bli hans sista stora insats, nämligen som försvarsadvokat till förre statsministern Risto Ryti i den av Sovjet framtvingade s k krigsansvarighetsprocessen, i vilken åtta framstående finländska politiker åtalades för delaktighet i krigsansvarigheten. Den förhandsbestämda fällande domen kunde han givetvis ej förhindra. Hans väsentliga och viktiga insats var att för det egna folket, omvärlden och eftervärlden dokumentera ett skickelsedigert skede i Finlands historia.
Det pris han fick betala var att han de närmaste åren blev persona non grata i sitt eget land och tvangs bosätta sig utomlands, mestadels i Sverige. Han skildrade sedermera processen i en bok med den talande titeln ”Fällande dom som friar”, tryckt 1946 i Sverige och året därpå i Schweiz.
Procopés livsgärning har tecknats i en av Magnus Lemberg författad ”politisk biografi”, publicerad i Finland (”Hjalmar J. Procopé”, Schildts förlag 1989). Nu föreligger en skildring av hans person och livsverk av helt annat slag. Brita von Heidenstam var hans hustru i hans fjärde och sista äktenskap, som varade från 1949 till hans död 1954 i Helsingfors. De hade dock haft mer eller mindre regelbunden kontakt sedan 1936, varför Procopé intar en central och dominerande plats i hennes nu vid 90 års ålder utgivna memoar, ”Så levde jag”. Hans framgångar och motgångar beskriver hon från ett personligt perspektiv och deras mångåriga relation, som senare utvecklades till en ”kärlekssaga”, berättad i boken av dem båda, kan knappast lämna någon läsare oberörd.
Boken innehåller emellertid också åtskilligt därutöver. Författaren beskriver sin familj och sin uppväxt i högreståndsmiljö – fadern var sjöofficer, kabinettskammarherre och industriman, bl a VD i AGA – men skildrar också djärva kappseglingar, tillkomsten av Stockholms Kvinnliga Bilkår, vars tidning ”Bilkåristen” hon redigerade, och ibland tämligen strapatsfyllda insatser för Finlandshjälpen och Röda Korset.
Namnkunniga personer som passerar revy är bl a paret Wenner-Gren, Alfried Krupp och ”Finlands Drottning”, dvs Prinsessan Margarete, änka efter den tyske fursten Friedrich Karl, som den 9 oktober 1918 valdes till Konung av Finland men som efter Tysklands kapitulation den 11 november samma år avsade sig kronan.
Boken är en rak och charmfull skildring av personer och miljöer under en epok, som med inledande idyll även i svensk historia kunde kallas skickelsediger, även om påfrestningarna var ringa jämfört med våra direkt krigsdrabbade grannländer.
Boken är intressant, har ett lättflytande språk
och ett tilltalande yttre samt är försedd med talrika illustrationer
– den kan följaktligen varmt rekommenderas.
S. Gunnar Edlund