Fritt Militärt Forum   Nr 2 2003 Tidkrift för Försvarsfrämjandet


Nya Böcker

Orvar Nilsson. När Finlands sak blev min.

Schildts Förlag, Keuru 2002. 304 sidor. ISBN 951-50-1290-2

Författaren, överstelöjtnant Orvar Nilsson, av många betecknad som en av Sveriges få nu levande krigshjältar, utgav 1983 som 64-åring sin första bok Liten bricka i stort spel, som huvudsakligen byggde på anteckningar om egna upplevelser från Svenska Frivilligkompaniets insatser 1944 i slutstriderna på Svirfronten och Karelska näset.

Hösten 2002 – han hade då hunnit fylla 83 – var det dags för När Finlands sak blev min. I motsats till föregångaren ger denna betydligt mera omfångsrika bok, som nu även utkommit i Sverige, en sammanfattande skildring av de svenska frivilligas insatser i försvaret av Finlands frihet och självständighet under alla skedena av andra världskriget. Den redovisar först grundligt Svenska Frivilligkårens insatser under försvarsstriderna vid Märkäjärvi på Sallafronten i slutskedet av Vinterkriget 1940, därefter mera kortfattat Svenska Frivilligbataljonens strider på Hangöfronten 1941 och slutligen utförligt Svenska Frivilligkompaniets svåra stridsuppgifter i främsta linjen under Fortsättningskriget, först vid Jandebafloden på Svirfronten februari 1942 - maj 1944 och sedan under de synnerligen hårda avvärjningsstriderna på Karelska näset vid Näätälä, Tali-Ihantala och Saima kanal fram till krigsslutet i september 1944.

I boken namnges även många svenska frivilliga, som i olikartade specialist- och befälsbefattningar tjänstgjorde vid en rad finska förband. Själv deltog Orvar Nilsson först som 20-årig kadett i svensk frivilliguniform med översergeants grad under Vinterkriget som chef för en granatkastartropp i Frivilligkåren. Under Fortsättningskriget stred han sedan iklädd finsk uniform med löjtnants grad som chef för jägarplutonen i Frivilligkompaniet, som ingick i det svenskspråkiga regementet JR 13.

Författaren redogör dock inte enbart för krigshändelserna och de frivilligas stridsinsatser. Han behandlar också de många svenska humanitära hjälpinsatser, vilka på initiativ av enskilda, föreningar och andra organisationer runt om i landet gjordes i syfte att bistå vårt då så hårt drabbade östra grannland, som med vapen i hand tvingades försvara sin frihet och självständighet.

Den ger därtill en balanserad, intressant och saklig redogörelse för de skiftande bedömningar och stämningar, som under krigsåren rådde i Sverige ifråga om synen på Finland, som under dessa år befann sig så hårt klämt mellan Europas två stora och aggressiva diktaturstater. År 1939 anfölls det lilla fredsälskande landet av den med Hitlerdiktaturen i pakt förbundna Stalindiktaturen. Då kriget dessa bägge militära stormakter emellan, efter Tysklands anfall mot Sovjetunionen 1941, blivit ett faktum, fick Finland – efter drygt ett års fred – åter gripa till vapen i ett nytt försvarskrig mot samma angripare, men då sida vid sida med dennes tidigare bundsförvant. Efter vapenstilleståndet i september 1944 tvingades Finland av Sovjetunionen att utkämpa ett tredje krig, denna gången mot de senaste tre årens tyska vapenbröder. Men i denna sista fas av kriget medverkade inga svenska frivilliga. Svenska Frivilligkompaniet hade utgjort den enda rikssvenska stridande enheten i Finlands försvarsmakt under Fortsättningskrigets sista 33 månader. Det upplöstes den 26 september 1944 varefter de frivilliga återvände till Sverige.

Nilssons bok är icke bara välskriven. Den är också mycket spännande. Man har helt enkelt svårt att lägga den ifrån sig. De oerhört dramatiska och hårda försvarsstriderna på Karelska näset beskrivs så medryckande som endast den kan göra, som själv upplevt dem. Författaren lyfter fram och beskriver sina kamraters hjältemodiga insatser under kampen mot den numerärt och materiellt överlägsna fienden men omnämner sina egna bedrifter anspråkslöst och fåordigt. Läsaren ges en uppfattning om ljudstyrkan under bombanfallen och artilleribeskjutningen den 9 juni, då den ryska storoffensiven inleddes: ”Dånet av denna eldorkan uppfattades i Helsingfors på 270 kilometers avstånd. I S:t Michel, där högkvarteret var förlagt, skallrade fönsterrutorna och i Vitele på Ladogas norra strand hördes en oavbruten åska”.

I Frivilligkompaniet deltog under Fortsättningskrigets sista 33 månader totalt 404 man. Av dessa hade hälften deltagit i Vinterkriget och en tredjedel på Hangöfronten. Den genomsnittliga tjänstgöringstiden uppgick till nio månader. Kompaniets förluster uppgick totalt till 41 stupade eller avlidna av sår och 84 sårade eller nervskadade. Då den ryska storoffensiven på Karelska näset inleddes den 9 juni 1944 kunde kompanichefen, löjtnant Axel Hård af Segerstad, räkna in 64 man, bland dem de bägge plutoncheferna löjtnant Orvar Nilsson och fänrik Lars-Erik Thorbjörnsson. Tolv av dessa stupade.

I boken skildras även flera minnesresor, som gjorts av Orvar Nilsson och andra svenska krigsveteraner. Den första minnesskidmarschen mellan Kemijärvi och Salla gjordes av fyra veteraner 1970 och efterföljdes tio år senare av en mera utvecklad sådan i samverkan med bl. a. Kemijärvis gränsjägarkompani. Under växande medverkan av både svenska och finska militärer och andra intresserade har dessa minnesskidmarscher sedan fortsatt. Ett flertal andra minnesresor till Fortsättningskrigets krigsskådeplatser beskrivs också.

I det avslutande kapitlet skildras Förbundet Svenska Finlandsfrivilligas upplösning år 2000 och omvandling till Svenska Finlandsfrivilligas Minnesförening. Där beskrivs även de minnestavlor och minnesstenar, som i Sverige och Finland vittnar om de frivilligas insatser.

I detta sista kapitel dokumenterar författaren i text och bild även de sent omsider från det officiella Sverige visade hedersbevisningarna för de stupade rikssvenskarna. Konung Carl XVI Gustafs kransnedläggning vid Svenska Frivilligkompaniets Minnessten på Nylands Brigads kasernområde i Dragsvik i juli 1996 förbigicks dock med total tystnad av svenska massmedia. Då Sveriges försvarsminister Björn von Sydow vid officiellt besök i Finland 2001 nedlade en krans vid Minnesstenen på Sandudd i Helsingfors och besökte de gravar där stupade svenska frivilliga vilar, var detta första gången en svensk regeringsmedlem officiellt hedrat deras minne.

För Orvar Nilsson själv måste det ha känts oerhört tillfredsställande att vid 81 års ålder ha blivit hedrad av Finlands då nyvalda president Tarja Halonen, som under sitt statsbesök i Stockholm på inre borggården, efter att ha hälsat på regering och hederskompani, gick fram till och hälsade på Minnesföreningens fanvakt. Denna uppvaktning noterades inte i svenska massmedia men fick stor uppmärksamhet i Finland. I egenskap av ordförande i Minnesföreningen var författaren med sin maka inbjuden gäst vid Konungens och Drottningens efterföljande galamiddag och dagen därefter även vid president Halonens mottagning för kungaparet på Finlands ambassad. Senare samma månad blev Orvar Nilsson en av två inbjudna hedersgäster på 2000-talets första traditionella vårlunch i marskalk Mannerheims jaktstuga. Den andra hedersgästen hette Tarja Halonen! Värd var Finlands legendariske krigshjälte, den då 95-årige generalen av infanteriet, Mannerheimriddaren Adolf Ehrnrooth.

I epilogen skriver författaren: ”De svenska Finlandsfrivilligas skara har glesnat allteftersom åren gått. Inom en inte alltför avlägsen framtid kommer alla att vara borta. Men resta minnesmärken både i Finland och Sverige skall bära vittne om svenska män, som under de svåra ofredsåren i Finland följde sitt samvetes röst och deltog i kampen för Finlands självständighet och frihet”.

Själv gammalt finländskt krigsbarn gläds jag i hög grad över att Orvar Nilssons och de andra svenska Finlandsfrivilligas hjältemodiga insatser sent omsider belönats med hedersbevisningar även från det officiella Sverige. I Finland värderades deras insatser officiellt redan från första början mycket högt, icke minst av överbefälhavaren, marskalken och sedermera presidenten Gustaf Mannerheim själv.

Orvar Nilssons bok rekommenderas varmt. Den utgör ett viktigt och till största delen på självupplevelser grundat tidsdokument, som lyfter fram många av de värdefulla insatser som gjordes av de sammanlagt omkring 10.000 svenska Finlandsfrivilliga. För en nutida läsare avtecknar sig deras idealism och hjältemod ännu tydligare då man betänker hur svåra oddsen för Finland i detta krig verkligen var. Lägger man därtill det faktum, att det vid andra världskrigets slut endast fanns ett enda mot Sovjetunionen gränsande europeiskt land som icke hamnade under mångårig sovjetisk ockupation – ett visserligen stympat men ingalunda besegrat Finland – inser man ännu klarare hur historiskt betydelsefulla deras bidrag till den finländska försvarskampen var!

Jean Cronstedt


Fritt Militärt Forum   Nr 2 2003, © Försvarsfrämjandet 2003