Försvarsfrämjandet har nu i sextio år verkat i försvarsupplysningens tjänst. Visserligen antogs namnet först i början av 1940 (17 januari), men det var då bara en ombenämning av den sammanslutning som bildats 20 december året innan med namnet 1939 års försvarsförbund. Initiativtagare var generalmajor Rickman von der Lancken, som också blev Försvarsfrämjandets förste ordförande.

  Uppgiften skulle vara att genom upplysning och opinionsbildning arbeta för en förstärkning av det svenska försvaret, med inriktning på att för framtiden kunna förhindra en upprepning av det svaghetstillstånd, som blivit en följd av 1925 års nedrustning. I sin fullständiga ordalydelse hade programförklaringen följande formuleringar:

’’Det utrikespolitiska läget ställer vår försvarsfråga fortfarande i brännpunkten. Huru än utvecklingen må bliva, kan man vara övertygad om, att vårt folks och vårt lands öden komma att bestämmas av den vilja till självhävdelse och oberoende, som manifesteras i ett starkt försvar. Den tanken måste hållas levande inför vårt folk, att det kan bli nödsakat att i en ren ödeskamp kämpa för sin urgamla frihet.

  Med hänsyn härtill måste vårt försvar hållas vid den styrka, som vår folkkraft medgiver. Försvaret får icke bli en partisak; det måste som under de gångna krisåren förbli en hela svenska folkets stora, gemensamma, enande fråga.

  I nordisk samverkan se vi en stor framtidstanke.’’

Denna programförklaring gäller alltjämt, i oförändrat skick.

  Vad som kom att bli den direkt utlösande orsaken till organisationens tillkomst var Sovjetunionens överfall på Finland 30 november 1939. Även utbrottet av 2:a världskriget några månader tidigare var naturligtvis starkt bidragande. Den s k förstärkta försvarsberedskap, som då beslutats, hade snabbt avslöjat ihåligheten hos Sveriges försvar; statsminister Per Albin Hanssons välbekanta uttalande om att ’’vår beredskap är god’’, saknade helt verklighetsförankring.

  När Försvarsfrämjandet bildades 1939, fanns i Sverige redan två likartade sammanslutningar: dels Allmänna Försvarsföreningen (bildad 1890), dels Riksförbundet för Sveriges försvar (bildat 1926). Många tyckte nog att det därför vore överflödigt med ännu en sådan sammanslutning. Gemensamt var visserligen frivilligheten och obundenheten gentemot statliga myndigheter och politiska partier, men det fanns skillnader främst i sättet att verka: Försvarsfrämjandet har alltifrån begynnelsen haft en i förhållande till de andra mera offensiv inriktning. Budskapet har meddelats i formuleringar, som inte tvekat för skärpa i tonen och anklagande kritik av rådande missförhållanden; att kritiken skall vara grundad på sträng saklighet, har varit en självklarhet genom åren.

  Just då det gällt formerna för agerandet, har vi kunnat åberopa ett gott föredöme. Strax efter 1925 års stora nedrustning grundade (1927) dåvarande kapten Helge Jung (sedermera ÖB under åren 1944-51) debattorganet Ny Militär Tidskrift, med ambitionen att bl a via denna tidskrift arbeta för en återupprustning av svenskt försvar. I en tillbakablick på verksamheten har Jung senare framhållit, att tidskriftens skribenter – för att kunna påräkna gehör för sina idéer – måste ’’uppträda med en hänsynslöshet, som var okänd från det håll, som vi representerade’’. Han sade vidare att man ’’i sitt goda uppsåt icke ansåg sig kunna tveka i ton, ordval och argumentering, även om detta gjorde att många reagerade.’’

  Det kan nämnas att bildandet av Försvarsfrämjandet – eller 1939 års försvarsförbund, som det då hette – föregicks av vissa samverkanskontakter med redan existerande försvarssammanslutningar. Då det gällde den till numerären största av dem, Riksförbundet för Sveriges försvar – som bildats som en spontan reaktion på 1925 års nedrustningsbeslut – förklarades emellertid från det hållet, att man för sin del ansåg sig ha uppnått uppställda mål i och med 1936 års försvarsordning jämte vissa förstärkningsåtgärder därutöver under de närmast följande åren. Av detta skäl avböjdes samverkan, samtidigt som det förklarades att man inget hade att erinra mot att en ny organisation med likartat syfte som det egna nu bildades.

  Försvarsfrämjandet fick en mycket lyckosam start. Tidningen Folkförsvaret utgavs med fyra illustrerade nummer årligen och kom snart att nå en upplaga på 35 000 ex per nummer. En egen förlagsverksamhet (Folkförsvaret Förlags AB) svarade för en årlig produktion av tre-fyra böcker i militära ämnen, framför allt truppslagsmonografier.

  Hos svenska folket fanns under 1950- och 1960-talen ett starkt gehör för det försvarsideologiska program, som var Försvarsfrämjandets. I det ’’kalla krigets’’ dagar var försvarsviljan och försvarsintresset verkligen levande!

  I Försvarsfrämjandets historia framstår alldeles särskilt 1950-talet som ’’det gyllene årtiondet’’. Medlemsantalet sprang upp till omkring 40 000, och den ekonomiska ställningen var mycket stabil. Som den ende kvarlevande från styrelsekretsen på denna tid minns jag hur stimulerande verksamheten kändes och med vilken tillförsikt och framtidstro vi alla arbetade. Varje år på Svenska Flaggans Dag den 6 juni inbjöds en hel gymnasieklass från något pojkläroverk ute i landet. Studiebesök hade då ordnats vid militärt förband i Stockholm eller dess närhet, och därefter fick alla vara med på flaggfesten – med förbimarsch framför kungliga läktaren – på Stockholms Stadion, och dagen avslutades med middag på restaurang, varvid någon av styrelsens ledamöter gav en orientering om Försvarsfrämjandets syfte och verksamhet. Till påföljande nummer av ’’Folkförsvaret’’ ålåg det en av de deltagande skolungdomarna att redovisa sitt och kamraternas intryck av arrangemangen, som gick ut på att propagera för vårt försvar; flera av dem som under åren varit med, kom att välja den militära yrkesbanan.

  Försvarsfrämjandets ekonomi medgav en mycket omfattande stödverksamhet åt frivilligorganisationer, särskilt hemvärn och mindre skytteföreningar i Övre Norrland. Under 1950- och 1960-talen kunde de årliga donationerna uppgå i sexsiffriga belopp. Även mausergevär och bokverk utdelades som gåvor.

   Under Alf Meyerhöffers tid som ordförande tillkom debattorganet Effektivt Försvar (med begränsad upplaga, ca 1 500 ex, fyra nummer per år). Målgrupp var främst aktivt verksamma militärer. ’’Effektivt Försvar’’ startade 1962 och var avsedd att ifråga om sitt innehåll fylla luckan efter fackorganet ’’Ny Militär Tidskrift’’, som av olika skäl upphört året innan. I ’’Effektivt Försvar’’ kom att publiceras – av kvalificerade skribenter – artiklar belysande organisatoriska, tekniska, utbildningsmässiga m fl spörsmål, i huvudsak rörande armén.

  Den påtagliga nedgången i det allmänna försvarsintresset fr o m slutet av 1960-talet ledde för Försvarsfrämjandets del till ett successivt sjunkande medlemsantal och mera ansträngd ekonomi. Under Arvid Erikssons ordförandetid nödgades Försvarsfrämjandet banta den kostnadskrävande publicistiska verksamheten. Tidskrifterna ’’Folkförsvaret’’ och ’’Effektivt Försvar’’ slogs 1971 ihop till ett gemensamt organ : Fritt Militärt Forum. Dess innehåll kom att bli en kombination av ’’Folkförsvarets’’ mera populära inriktning och ’Effektivt Försvar’’ fackmässiga innehåll.

  En tillbakablick på vår 60-åriga verksamhet skulle vara ofullständig, om inte också berördes de mothugg – dessbättre av övergående natur – som från försvarsledningen riktades mot Försvarsfrämjandet under första hälften av 1960-talet. Anledningen var framför allt den mycket skarpa kritik av den militära personalvårdspolitiken, som framfördes i våra båda tidskrifter. Det drogs även fram en gammal försyndelse i det förgångna i form av en artikel i ett av ’’Folkförsvarets’’ allra första nummer på tidigt 1940-tal, som ansågs ha haft en pro-tysk inriktning. Slutligen påtalades att några av Försvarsfrämjandets annonsackvisitörer under resor runt om i landet hade fällt olämpliga yttranden. I den mån kritiken befanns sakligt grundad, bemöttes den kraftfullt. Personligen erinrar jag mig att en delegation från Försvarsfrämjandet 1960 begärde företräde hos dåvarande ÖB Nils Swedlund för att klara ut det ansträngda förhållandet till försvarsledningen: från Försvarsfrämjandet var det ordföranden överste Alf Meyerhöffer, 1:e vice ordföranden direktör Robert Mossberg, verkställande direktören Sven Mårtensson samt undertecknad. Vi hade ett genomlysande samtal och åtskildes i sämja. Men ännu ett antal år fick Försvarsfrämjandet och dess ledning känna av vådorna av att våga hävda en annan mening än den av överheten fastställda – för övrigt en handlingslinje, som vi satt en ära i att upprätthålla genom åren.

  Den tid vi nu lever i har flera likheter med de förhållanden som rådde, när Försvarsfrämjandet för sextio år sedan inledde sin opinionsbildande och försvarsupplysande gärning: kärnpunkten är behovet av ett starkt försvar. Men bilden av idag är i ett centralt avseende betydligt mörkare än 1939: då stod vi, av yttre händelsers hårda tryck, inför en begynnande upprustning – nu däremot pekar försvarets kurva brant neråt. Detta betyder att Försvarsfrämjandets berättigande som en fri och stridbar ’’påtryckargrupp’’ är om möjligt större än någonsin. Trots krympande resurser i alla avseenden kommer vi därför att fortsätta, så länge det går, i övertygelse om att den programförklaring som antogs 1939 är lika angelägen som då.

  Försvarsfrämjandet har aldrig vänt kappan efter vinden, aldrig ställt in sig i ja-sägarnas substanslösa led, aldrig ryggat tillbaka för att tala klarspråk. I den andan kan vi med gott samvete blicka tillbaka på sextio år av ideellt arbete för Sveriges försvar.

En nations ’’första försvarslinje’’ är inte framskjutna baser, sofistikerade underrättelsesystem och elektronikspäckade attackplan – den ’’första försvarslinjen’’ utgörs av folkets försvarsvilja och motståndsförmåga. Utan detta kraftkomplex hjälper icke aldrig så avancerad teknologi. Och vidare: nära anknuten till försvarsviljan är försvarets förankring i folkdjupet – de båda företeelserna kompletterar i själva verket varandra likaväl som de utgör varandras förutsättningar.

  Återkommande opinionsmätningar under senare årtionden har ganska övertygande påvisat styrkan i svenska folkets försvarsvilja. Vad beträffar försvarets folkliga förankring har denna konkret uttryckts i det aldrig ifrågasatta begreppet värnplikt, ett system som i sin allmänna tillämpning infördes med 1901 års försvarsordning.

  Men inga gynnsamma egenskaper och positiva förhållanden gäller beständigt, vare sig hos individ eller kollektiv. Den majoritet av medborgarna, som varit och är övertygad om försvarets nödvändighet och besluten om att till varje pris värna friheten, måste kunna äga tilltro till landets myndighetsorgan: regering, riksdag och försvarsledning. Den förvissningen måste råda, att dessa organ i ord och gärningar verkligen motsvarar förtroendet. Endast genom att agera på ett trovärdigt sätt, kan de räkna med att få den respekt, som måste vara grundförutsättning för all verksamhet på ledningsnivå.

  I detta centrala avseende lämnar förhållandena i Sverige – då det gäller försvaret – mycket övrigt att önska. Det skapar inte trovärdighet hos regeringen att tvärsäkert förutspå en fridsam framtid med konstaterandet att vårt land under överskådlig tid – man talar om minst tio år – icke riskerar att utsättas för väpnad aggression. Det inger inte heller respekt för en försvarsledning som förklarar, att något invasionsförsvar inte längre behövs och att arméns krigsorganisation därför kan halveras – samtidigt som man slår vakt om ett penningslukande avancerat flyg, som egentligen bara kan användas just för invasionsbekämpning. I detta senare ställningstagande brister det i logik, en allvarlig kritik som försvarsledningen borde vara ytterst angelägen om att undvika, eftersom den drabbar både trovärdighet och respekt.

  Att göra Sverige praktiskt taget urarva på lantstridskrafter – som det skulle ta årtionden att återuppbygga – är ingenting mindre än att spela hasard med rikets säkerhet som insats.

Okunnighet om vår egen tids historia är uppenbart kompakt både inom regeringen och – vad värre är – inom försvarsledningen. Utan historiska kunskaper borde ingen i framskjuten politisk eller militär position ha rätt att yttra sig offentligt om framtiden. Att därtill göra detta med sådan övertygelse, bidrar icke till respekt för kompetensen. För att ta ett enda exempel: vem hade på 1920-talet kunnat ana, att det i grunden sönderslagna Tyskland till följd av en radikal regimväxling inom tio år skulle bli Europas mest aggressiva militärmakt, en omständighet som bl a framtvingade en total omläggning av svensk försvarsplanering? Efter ytterligare några år var ett nytt världskrig ett faktum. Vem kan idag garantera att ett labilt Ryssland, fullt av uppdämda revanschstämningar ( = Tyskland på 1920-talet) och med starka nationalistiska ambitioner inte kan genomgå samma process som ett Tyskland, uträknat som militär maktfaktor? Om man blundar för ett sådant scenario, kan man icke göra anspråk på att mötas med trovärdighet.

  Aristoteles gav en gång åt eftervärlden det kloka budskapet att ’’det är sannolikt att något osannolikt förr eller senare kommer att inträffa’’.

  Inget enda historiskt förlopp har med säkerhet kunnat förutsägas. Ingen enda individ – varken en regeringschef, en försvarsminister eller en överbefälhavare – kan uttala sig om vad som händer i framtiden och samtidigt göra gällande, att dessa uttalanden skall utgöra grund för en nations säkerhetsresurser. Att bygga försvarets utformning enbart på prognoser är ett uttryck för lättsinne och historisk okunnighet. En svensk partiledare yttrade för en del år sedan på tal om rådande okunnighet, särskilt hos ungdomen, ifråga om det stora politiska och sociala sammanhanget: ’’Gå hem och läs historia!’’ Den uppmaningen skall återupprepas, denna gång till dagens makthavare inom politisk och militär ledning.

  Försvarsmakten genomgår sedan ett par år tillbaka en omstrukturering av det mest genomgripande slag. Det mesta är en följd av riksdagsbeslut och regeringsdirektiv. Men en hel del har åstadkommits internt inom försvarsmakten under våra två senaste överbefälhavare. Dit hör bl a avskaffandet av militärhistoria som självständigt ämne i högre officersutbildning. Historisk bildning har sedan gammalt varit ett självklart krav på den yrkeskår, som har till uppgift att, som yttersta konsekvens, värna landets frihet. Så skall det inte vara längre. Utan historisk förankring lever man på ett gungfly, individ som nation. Utan referensramar bakåt i tiden saknar man kompetens att bedöma framtiden. Detta tragiska faktum ifråga om svensk försvarsledning ger icke respekt – och därav följer heller ingen trovärdighet i vad man förkunnar.

Svenska folket är sedan något år tillbaka utsatt för en energisk indoktrineringskampanj, styrd av försvarsdepartementet/försvarsberedningen och försvarsledningen i god åsiktsgemenskap. Budskapet – framfört med stor övertygelse – går ut på att invasionshotet mot vårt land kan anses definitivt avlägsnat.

  Dessa tankegångar sägs grunda sig framför allt på den omvälvning i vårt närområde, som förvandlat den auktoritära Sovjetunionen till ett inrikeskaotiskt Ryssland, en snabb process som medfört Berlinmurens fall, Warszawapaktens upplösning etc. Men inspiration till omtänkandet har sannolikt också hämtats ur centraleuropeiska tankar, omhuldade alldeles särskilt i Frankrike. I detta land tror man sig nämligen för all framtid ha blivit kvitt hotet från arvfienden Tyskland, vars arméer tre gånger inom loppet av sjuttio år invaderat Frankrike ( 1870 – 1940). Med oroshärden Ryssland – allianspartner till Frankrike i 1:a världskriget – på betryggande avstånd och med fd fiendemakten Tyskland som en nyvunnen säkerhetsbarriär i stället för en fruktad anfallsbas är det kanske inte förvånande, om fransmännen tror sig kunna proklamera den eviga freden. Men denna optimism behöver inte utesluta, att Ryssland skulle kunna ånyo praktisera det gamla handlingsmönstret i andra delar av världen, t ex Skandinavien.

  Något sådant har emellertid avfärdats av svenska strategiska tänkare. Vår militära underrättelse- och säkerhetstjänst (MUST) lät för ett par år sedan genom sin chef magistralt förkunna, att ett militärt hot från Ryssland inte vore tänkbart inom – och nu högg man till ordentligt! – de närmaste trettio (!) åren. Denna bedömning grundade sig på dels uppfattningen att Ryssland skulle sakna erforderlig militär kapacitet, dels påståendet att Sverige inte längre finge betraktas isolerat (trots vår officiella alliansfria politik!), eftersom EU och NATO i solidaritetens namn skulle komma till vår undsättning. Med sådana uttalanden från MUST hade politikerna av den militära expertisen fått en tacksamt emottagen argumentering att åberopa, då det gällde att successivt nedmontera det svenska försvaret.

  Sedan har det rullat vidare av bara farten. Nu framträder ÖB själv och låter förkunna, att som konsekvens av rådande (dvs bedömda) säkerhetspolitiska betingelser kan invasionsförsvaret avskrivas (märkligt nog dock inte då det gäller det främst för invasionsbekämpning avsedda JAS-flyget!).

  Det är åtskilligt som haltar i resonemangen. Internationell solidaritet – ett omtyckt honnörsord i festliga sammanhang – är och förblir en väv sammansatt av sköra trådar. Den är starkt beroende av faktorer som form och omfattning av de insatser, som skulle erfordras för att t ex rädda Sverige: man ger nämligen knappast militärt stöd av godhet, välvilja eller tacksamhet – endast ifall det för egna intressen anses gynnsamt och lönande. Sådana är nu en gång för alla realpolitikens villkor. I historieböckerna får vi förgäves leta, århundradena igenom, efter exempel där ’’sympatiåtgärder’’ i form av militärt stöd satts in. Vidare skall erinras om att den ryska krigsmakten kan rustas upp till behövlig expansionsförmåga betydligt snabbare än svenska försvaret kan prestera ’’återtagning och tillväxt’’ (som ju f ö aldrig kan igångsättas förrän efter politiskt beslut i den riktningen, vilket vi av erfarenhet vet kommer att ta tid, lång tid).

  Ännu en kättersk aspekt: USA:s nuvarande världshegemoni och EU:s nuvarande sammanhållning är inga för alltid givna ting: världen förändras kontinuerligt, tänkesätt och idériktningar avlöses av andra – men åstundan efter makt, inflytande och egen vinning upphör aldrig. Inte ens experterna i vårt svenska MUST har annat att komma med än hypoteser och önsketänkanden (mycket lösligt knutna till den historiska verkligheten, eftersom man inte studerat denna med insikt och eftertanke).

Eftersom tongivande svensk expertis vågar hävda, att ett invasionsförsvar är obehövligt, gäller det att finna annan användning för försvaret, i varje fall så länge dess sista rester ännu inte blivit bortrationaliserade. Diskussionen har därför berikats med begrepp som fredsbevarande insatser, åtgärder mot miljöförstöring, terrorhot och IT-krigföring etc. Visionärt talas kryptiskt om att framtidens krig inte kommer att bli en traditionell kamp om territorier utan om olika ’’funktioner’’. Men detta är ju i princip ingenting nytt: för 350 år sedan härjade svenska trupper på tysk mark och hotade, ödelade, terroriserade och ockuperade ’’funktioner’’. Nu har möjligheter skapats att utföra denna form av väpnat angrepp med fjärrvapen och datateknologi. Redan i 2:a världskrigets slutskede visade de allierade prov på ödeläggande insatser mot ’’funktioner’’: namn och begrepp som Hamburg, Berlin, Dresden, det tyska järnvägsnätet, Hiroshima etc torde vara välkända. ’’Hemortsbekämpning’’ kallades det i våra äldre militära reglementen. Många som i vår tid duperats av USA:s aktioner med missiler o dyl mot Irak är beredda att okritiskt applicera dessa krigföringsmetoder på svenska förhållanden men glömmer då hälften av sanningen, nämligen att utan territoriell kontroll över det angripna landet, leder insatserna aldrig till det resultat som ytterst avses. Därmed kommer den ofrånkomliga insatsen av marktrupper in i sammanhanget: vi är åter på ’’ruta ett’’ – ett effektivt invasionsförsvar!

  Vad som nu håller på att hända inom svensk försvarspolitik är att man raskt lämpar överbord allt som är knutet till det ’’traditionella’’ invasionsförsvarsbegreppet. Och detta gör man utan att i resonemangen ens snudda vid det faktum att tidigare tillstånd av ’’fred-inom-överskådlig-tid’’ (t ex 1920-talet) visat sig kunna mycket oväntat övergå i konfrontationspolitik. Att man inget nämner om detta måste bero på närhistorisk okunnighet – ty skulle (mot förmodan) kunskapen finnas, vore det ohederligt, för att inte säga brottsligt, att förtiga fakta. Ingen kan väl ändå inbilla sig, att en främmande makt skulle utöva terrorpress mot Sverige utan att – som nästa etapp – kräva territoriell kontroll över vårt land, eller delar därav, t ex Gotland?

I senaste försvarsbeslut (1996) faställs:

Samtidigt formuleras den sannolikt riktiga bedömningen, att ett sådant hot visserligen inte är aktuellt i närtid men att det är av vikt att redan nu bygga en fast grund respektive göra en realistisk planering för anpassning till ett skärpt hotläge. Därmed fördes de numera kända begreppen ’’återanpassning’’ och ’’tillväxt’’ in i diskussionen.

  Tyvärr klargjordes inte tillräckligt tydligt vad anpassningen skulle leda till. Allt tal i försvarsbeslutet om nya vapensystem m m tolkades av många som att det förutsattes tillväxt mot en fortsatt duellstrategi. Det i allmänna ordalag formulerade talet om ’’folkförankring’’ av försvaret kom inte att uppfattas som en anvisning om att övergå/ominrikta till en tidsvinnande strategi. Ändå måste man ha förstått, att duellstrategibegreppet för svenskt vidkommande nått vägs ände – något nytt måste till. Vi kan inte kraftsamla på att i duellstrid kunna avvärja väpnade angrepp mot våra ’’funktioner’’. Inte ens efter långvarig och stark tillväxt kan vi räkna med att förfoga över behövliga vapensystem. Så som skett under de senaste fyrtio åren måste vi hoppas på att få internationellt stöd för bekämpning av en motståndares fjärrvapen. Men det är inte lika självklart att vi får detta stöd i framtiden som i det kalla krigets dagar: våra internationella insatser, personliga relationer eller ens formella allianser torde inte nämnvärt öka sannolikheten för sådant bistånd. Själva måste vi ta hand om ’’den senare delen av en invasion’’, dvs bekämpning av ockupationsstyrkor. Vi måste ominrikta vårt försvar mot att, trots omfattande ödeläggelse av våra ’’funktioner’’, långvarigt – och över hela landet – kunna möta en ockuperande makts markstridskrafter, dvs en tidsvinnande strategi. En sådan inriktning av försvaret kräver fullt uttag av värnpliktiga, den kräver vidare hög moralisk kompetens hos våra stridande förband, den kräver en vapenteknisk utveckling av nya, lätta, rörliga system och en lika lättrörlig underhållsorganisation.

  Först med en sådan strategi kan vi påräkna internationellt stöd. Ty så paradoxalt är det, att ju starkare vi är desto större sannolikthet för väpnad hjälp. Naturligtvis förutsätter en tidsvinnande strategi enligt antytt mönster en betydande ominriktning (utan att man för den skull måste tala om ’’den största förändringen i modern tid’’). Det var därför riktigt att i FB 95/96 kräva en fast bas för det nya samt noggranna planer för ’’återanpassning/tillväxt’’, men betydligt klarare direktiv för tillvägagångssättet borde ha lämnats:

Övriga i försvarsbeslut 1996 angivna uppgifter för försvarsmakten – stöd åt samhället i fred, internationella insatser etc – är måhända nya i sammanhanget, men viktigt är att de inte får bli styrande: den fundamentala uppgiften för svenskt försvar är och förblir försvar av Sverige. Ett praktiskt handlingsmönster går att studera på nära håll: i Finland har man – vis av erfarenheter – sannerligen inte på samma lättvindiga och orealistiska sätt som hos oss lämnat gamla fundament bakom sig: man håller fast vid fullt värnpliktsuttag och en brigadorganisation, som är i det närmaste dubbelt så stor som vår.

Svenska försvarsledningen, förkroppsligad i högkvarteret, har illa följt upp anvisningarna i försvarsbeslutet. Över två år har gått utan antydan till ominriktning mot tidsvinnande strategi. Från början förspordes nedlåtande omdömen om att någon slags ’’gerillastrid’’ inte var något att stå efter, men senare har ett och annat ord uttalats om att en ’’asymmetrisk strategi’’ kanske ändå borde studeras. Men mera har det inte blivit.

  Före 1996 ville ÖB inte höra talas om någon ’’tillväxtstrategi’’, men efter FB 96 har han ändrat sig ifråga om anpassningsbegreppet men bytt ordet ’’anpassning’’ mot ’’ominriktning’’, dock inte i riktning mot tidsvinnande strategi utan mot någon slags brittisk expeditionskårstrategi m/1914 resp m/1940. Den fundamentala uppgiften för försvaret säger sig högkvarteret, i en ständigt krympande ekonomi, inte kunna tackla, och förresten anses detta obehövligt, eftersom invasionshotet bedöms utagerat (på icke redovisade, sakligt och historiskt redovisade grunder). Vad man gjort är i stället att under de två senaste åren effektivt undanröja spåren efter den gamla invasionsförsvarsstrategin, en process som skett till stora kostnader och ringa besparingseffekter. Med andra ord: svenskt försvar av idag – för att inte säga i morgon – saknar framförhållning.

  Det är ett högt spel man bedriver, med insats av rikets säkerhet. Villrådighet och ryckighet i planeringsarbetet är så påtaglig, att t o m i försvarsproblematiken föga insatta men ansvarskännande civila medborgare reagerar. Trovärdighet och tillit – självklara fundament – förefaller bortblåsta. Sker inte en återgång till försvarsmaktens fundamentala uppgifter, med tidsvinnande strategi som ett klart uttalat mål, finns mycket stor risk att frågan i föregående avsnitts rubrik – om Sverige inte längre skall försvaras – måste besvaras med ett nej. Vilka som i så fall skall ställas mot väggen som ansvariga är inte svårt att räkna ut.

Under de gångna månaderna har det minst sagt stormat kring vår försvarspolitik. Jag har som ÖB uttryckt kritik över hur processen har hanterats. Jag har också försökt klarlägga konsekvenserna av beslut och inriktningar som aktualiserats. Ni torde alla vara medvetna om min inställning, inte minst på grund av uppmärksamheten i massmedia.

  Vi kan nu alla konstatera att en politisk överenskommelse har nåtts mellan regeringen och centerpartiet. Denna torde med stor sannolikhet godtas av riksdagen. Vi är därmed inne i en ny fas – det fattade beslutet skall genomföras, med bästa möjliga resultat trots de svårigheter detta innebär.

  Jag uppfattar att genomförandet kommer att gå mycket snabbt. Det innebär något av ett stålbad för försvaret och dess personal. Det vore fel att förespegla något annat. Den allt övergripande målsättningen måste vara att det ur ’’stålbadet’’ skall uppstå en modern, flexibel men mindre försvarsmakt som kan möta framtida säkerhetspolitiska utmaningar. Redan i mitten av maj kommer försvaret att behöva redovisa huvuddragen i den framtida utformningen. Ett principielt ställningstagande måste då också ha gjorts i ett antal tunga och viktiga frågor som till exempel antalet anställda, materielbehov och värnpliktsbehov. Förslag till vilka fredsförband som ska avvecklas förutsätter jag kommer att redovisas tidigt under hösten i år. Riksdagen kommer troligen att besluta om vilka förband som läggs ned kring jul eller strax därefter.

  Vi står inför en mycket svår och påfrestande förändringsprocess. Alla har säkert sin egen uppfattning om huruvida det som kommer att ske är rätt, riktigt och rimligt. Alla försvarsanställda kommer att ha personliga ställningstaganden att göra. Detta gäller självklart också mig som person. Medierna har spekulerat om huruvida jag kan eller vill sitta kvar. Självklart har jag också haft personliga funderingar därvidlag. Jag konstaterar att på samma sätt som den politiska processen kring försvaret nu har nått ett avslut så måste denna typ av diskussion avslutas – för mig men också för alla övriga försvarsanställda. Vi har ett jobb att göra, ett svårt och tung jobb. Det måste göras i positiv anda, för framtiden och med fullt engagemang och kraft. Vi är utbildade för att fungera också i svåra lägen och under press. Låt oss visa att vi motsvarar de kraven. Med detta vill jag ha sagt att spekulationer kring min förtida avgång som ÖB kan avslutas. Jag vill också ta detta tillfälle i akt och visa min uppskattning för allt stöd jag fått. Därför tänker jag efter bästa förmåga leda försvaret mot den nya struktur som nu beslutas.

  Avslutningsvis, den fortsatta processen kommer sannolikt att innebära många spekulationer, rykten om än det ena än det andra, fredsförband, industriprojekt och så vidare. Jag och min stab ska informera er så gott vi någonsin kan. Allt i syftet att undanröja spekulationer.

  Med övertygelsen om att vi i försvaret har en tung och viktig roll också i den framtida säkerhetspolitiken, hälsar

Som ett annuus horribilis – ett förfärligt år, för att inte säga ett förspillt sådant, kan man ur försvarssynpunkt utan vidare beteckna det senast förflutna. Det har varit uppfyllt av kontroverser mellan regering och försvarsledning på ett sätt som mer liknar rent råkurr än sansat meningsutbyte mellan vuxna, förhoppningsvis ansvarskännande människor. Att det befrämjar arbetsklimatet inom försvaret är svårt att tänka sig. Sannolikt torde det bidra till att de som har möjlighet söker sig till andra verksamhetsområden.

  Och ännu allvarligare; vilka ungdomar vågar satsa sin framtid på en officerskarriär, när försvaret tycks bli i det närmaste raserat och kvalificerad civil utbildning erbjuder helt andra möjligheter?

  Att nedskärningarna av försvaret applåderas av diverse försvarsfientliga talesmän är föga märkligt. Däremot är det värt att notera, att försvarsbantningarna har ett påfallande svagt folkligt stöd.

  Det framgår bland annat av den opinionsundersökning om Styrelsen för psykologiskt försvar gjorde under hösten. Den visar att en majoritet på 55 – 57 procent vill bibehålla försvarsanslagen oförändrade, medan endast 16 – 17 procent anser att de borde minskas. 20 procent tycker att anslagen borde höjas!

  Att så skulle ske torde få betraktas som uteslutet. Enligt försvarsberedningens betänkande hotar inga faror för Sveriges vidkommande inom de närmaste tio åren. En sammanfattning av betänkandet finns i detta nummer (sid 30). Betänkandet skall ligga till grund för riksdagens beslut i år om ’’modifierad försvarsplanering’’.

  Så blev det en uppgörelse mellan centern och socialdemokraterna. Enligt denna skall försvaret spara in 7 miljarder kronor mellan åren 2002 och 2004, pengar som istället skall gå till vården. Försvaret får ett ’’omställningsbidrag’’ på 4 miljarder kronor, varav 3 miljarder betalas ut år 2002 och 1 miljard 2003. Därtill skall 1 miljard omfördelas i försvarsbudgeten åren 1999 – 2001, så att färre värnpliktiga kallas in. De sammanlagt 5 miljarderna dras av från de 12, som skall sparas mellan år 2002 och 2004. De resterande 7 skall således gå till vården.

  ÖB anser emellertid att försvarskalkylerna inte går ihop. De verkliga nedskärningarna ligger betydligt högre än så. Besparingskraven leder till panikstopp av beställningar utan hänsyn till vad försvaret, för att bibehålla någorlunda effektivitet, egentligen behöver. ’’En halv kalv halv och hälften därifrån’’ tycks ha upphöjts till ledande princip. Försvaret har blivit en restpost, som ordföranden i försvarsutskottet, Henrik Landerholm, nyligen konstaterade.

  Besparingskraven kommer också att leda till drastiska nedskärningar i det redan hårt beskurna förbandsbeståndet. Varifrån vi skall få soldater till att försvara landet förefaller att vara en bortglömd fråga. Fortfarande behövs marktrupp, både för landets försvar och för fredsbevarande internationella uppdrag. Vilka skulle vara beredda att skicka marktrupp för att försvara Sverige, om vi inte har några själv?

  – För att vidmakthålla kompetensen i markstridskrafternas organisation och utbildningssystem kan inte värnpliktsutbildningen reduceras, säger generalmajor Paul Degerlund, generalinspektör för armén.

  –  I kommande försvarsbeslut är det väsentligt att markförsvaret ges tillräcklig volym och kvalitet. Endast då kan, trots en allt mindre försvarsorganisation, den säkerhetspolitiska risktagningen för framtiden hållas på lägsta möjliga nivå.

  De drastiska nedskärningarna av försvarsmakten har inneburit en kapitalförstöring av förfärande mått. Ytterligare sådan är att vänta. Hur mycket slöseri av det slaget har vi råd med innan det har sparats färdigt?

Försvarsberedningens rapport från i januari i år ger bilden av att Sverige nu år 1999 är berett att fullt ut anpassa sig till tiden efter det kalla kriget. En epok som inleddes med Berlinmurens fall i november för snart tio år sedan (1989). Under 1991 fattade de sexton allierade staterna i Atlantpakten, med anledning av murens fall och den följande Warszawapaktens upplösning, beslut om sitt nya strategiska koncept – nedprioritering av territorialförsvaret till förmån för krishantering och reduceringar av organisation och ekonomiska ramar.

  Ett år senare (1992) kaderorganiserade Sverige sina krigsförband (VI 90), först fyra år senare (1995) börjar en reell diskussion om förändringar av den svenska försvarsstrukturen i en riktning som liknar den övriga västvärldens. 1993 avger en svensk bataljon verkanseld på Balkan, två år senare får den svenska Försvarsmakten i del ett av FB 96 uppgiften att delta i fredsfrämjande verksamhet vid sidan om försvaret mot väpnat angrepp.

  Det kan med visst fog hävdas att försvarsbeslutet 1992, med viss ekonomisk förstärkning, var ett rent "kallakrigsbeslut", en anpassning till den rustning som beslutades i västvärlden under tidigt 80-tal, orsakat av det andra kalla krigets utbrott (som i väst ansågs inledas med Sovjetunionens invasion av Afghanistan 1979). På motsvarande sätt kan 1996 års försvarsbeslut, med sin s k anpassningsdoktrin, karaktäriseras som en slags "beredskapssänkning med blicken bakåt" för att kunna återta krigsdugligheten om det kalla kriget återuppstod. Nu skall vi blicka framåt säger Överbefälhavaren i sitt oktoberunderlag till Statsmakterna. Denna artikel vill anmäla ett antal funderingar i dessa pågående försvarsöverväganden.

Det finns försvarsdebattörer, bl a överstelöjtnanten Stellan Bojerud, som hävdar att det svenska 1900-talet har präglats av en tendens att hela tiden ligga upp till tio år för sent, i förhållande till omvärldsutvecklingen, i beslut om det svenska försvarets utformning. Efter första världskrigets slut tog det Sverige sju år att fatta beslut om reella nedskärningar (1925) och efter Hitlers maktövertagande (1932) tog det fyra år innan vi reagerade (1936) och ytterligare tre år (1939) innan substantiella medel tillsköts det svenska försvaret. Ett par år efter krigsslutet var försvaret färdigrustat. Över tio år och två försvarsbeslut (1982 och 1989) förflöt mellan Nato:s beslut om försvarsförstärkningar enligt ovan och våra egna i FB 92.

  Nu stundar enligt försvarsberedningen "substantiella ramsänkningar" från och med år 2002. Detta bortom de omfattande ekonomiska reduktioner som redan är en konsekvens av den ändrade tillämpningen av anslagsförordningen. [Den som inte tror att försvaret redan vidgåtts "substantiella ramsänkningar" är välkommen på studiebesök i den pågående budgetprocessen i försvaret för innevarande år (vi har trots en och en halv månad in i det nya året fortfarande inte erhållit något uppdrag) eller för det nästkommande.]

  Det är uppenbart att det svenska försvaret sedan i höstas är utsatt för just de ’’substantiella ramsänkningar’’ som försvarsberedningen talar om. Det som oroar denna författare är känslan av att dessa nedskärningar mera har karaktären av en oordnad reträtt, för att inte säga en slakt av försvaret, där tidigare fundamentala pelare i vår säkerhetspolitik som allmän värnplikt och en svensk försvarsindustri försvinner, och det utan ett mera ingående studie- och utredningsarbete och försvarsdebatt. En uppenbar risk föreligger att det hastiga tempot i förändringarna äventyrar möjligheterna till att skapa en lämplig grund för utvecklingen av ett uthålligt framtida försvar.

Denne författare vill i den fortsatta diskussionen därför hävda att vi åter är på väg att komma i fel fas med utvecklingen. Den nödvändiga om än mycket senfärdiga anpassningen av försvarets uppgifter till nya krav – kombinationen av att nu kunna delta i krishantering och i en framtid kunna rusta för direkt värnande av vår suveränitet – kommer att försvåras (förhindras?) av de ekonomiska begränsningar som ovan "substantiella ramsänkningar" orsakar. Det kan parentetiskt i detta sammanhang noteras att det samtidigt med höstens, för många förvirrande, inrikespolitiska turer kring försvarets ekonomi figurerade blänkare i våra största tidningar om att Förenta staternas president aviserat höjningar av de amerikanska försvarsanslagen och att Storbritannien antagit ett nytt strategiskt koncept för sitt försvar. Författaren ställer sig frågan om inte andra västnationer är på väg in i nästa steg, när vi fortfarande är i färd med att anpassa oss till det kalla krigets slut.

  Den stora beredvilligheten som verkar finnas att nu reducera medlen till den svenska försvaret kan ha två förklaringar. Den första är perceptionen att vi lever i en efterkrigstid och därmed går mot en epok där behovet av militära stridskrafter är litet (det framkommer dock i beredningens rapport mer i avsnittet om ekonomi och organisatoriska minskningar än i avsnittet om uppgifter till försvaret för deltagande i krishantering på den internationella arenan). Ungefär som efter såväl första ("aldrig mera krig") som andra världskriget (även om Pragkuppen 1948 ganska fort återförde västvärlden till verkligheten).

  Det är min uppfattning att en viss ödmjukhet mot historien snarare borde leda till slutsatsen att det inte är osannolikt att vi lever i en mellankrigstid, hur lång skall dock vara osagt, och att det då är vår skyldighet mot våra efterkommande att skapa förutsättningar för ett starkt svenskt försvar, även i framtiden. Detta gäller särskilt som vi fortfarande inte är beredda att diskutera alliansfrågan.

Den andra förklaringen är att vi av tradition, och fortfarande, i synen på försvaret är fixerade vid ett "hotbildstänkande", enkannerligen oro för ett anfall från Ryssland (Sovjetunionen). I avsnittet om ryska militära operationsmöligheter i vårt närområde skriver försvarsberedningen: "Ett invasionsföretag syftande till ockupation av hela eller delar av Sverige ter sig inte möjligt att genomföra under de närmast tio åren". Tydligare kan nog inte hotperspektivet beskrivas. I tider av stora hot skall vi rusta och i tider av mindre hot skall vi nedrusta är den enkla logiken.

  Ett alternativ till det senare sättet att tänka som blir mera "uthålligt över tiden", och inte så "konjunktur- (besluts)beroende", är att i stället uttrycka sig i viljetermer: vilka är våra säkerhetspolitiska mål (vilka är våra intressen talar försvarsberedningen även om) och hur skall vi utnyttja försvaret som ett instrument för att bidra till att nå dessa mål? Det senare brukar säkerhetspolitiskt kunna beskrivas i begreppet strategi (hur medlen utnyttjas för att nå målen).

  Strategins roll är att säkerställa ett sammanhang mellan de säkerhetspolitiska målens högtidliga formuleringar och det praktiska förverkligandet i utformningen av bl a försvarspolitiken. Säkerhets- och försvarspolitiken kan då bli strategi- i stället för hotbildsstyrd.

  En noggrann studie av försvarsberedningens rapport ger vid handen att en mycket omfattande analys av omvärldsutvecklingen, följs upp av mål för säkerhetspolitiken, men innehåller därefter inte särskilt detaljerade överväganden om hur försvaret skall utnyttjas för att nå dessa mål (även om ett framtidsavsnitt om förändringar i hotbild och totalförsvarsplanering har ett embryo till detta slags tänkande), utan övergår direkt i beskrivning av försvarsekonomisk och organisatorisk utveckling. En svensk strategisk beskrivning lyser i rapporten i princip helt med sin frånvaro.

Orsaken till denna svaghet i vårt säkerhetspolitiska tänkande kan, enligt denne författare (och andra med mig, t ex direktör Johan Tunberger, FRA, i sitt inträdesanförande i Kungl Krigsvetenskapsakademien i juni 1998), återfinnas i det kalla krigets neutralitetspolitik. Denna var "utrikespolitik" och sköttes av UD, medan "försvarspolitikens" (Försvarsdepartementets och Totalförsvarets) uppgift var att försvara landet mot invasion, d v s när neutralitetsdoktrinen hade misslyckats.

  I neutralitetspolitiken hade försvaret sålunda ingen annan roll än blott själva dess existens och vilken som skulle vara "utrikespolitiken" vid en invasion av Sverige var väl förborgat i det fördolda. Denna diskrepans skapade ett "strategiskt vakuum" och när nu säkerhetspolitiken är en och försvaret är ett instrument i denna, är vi fast i det kalla krigets hotbildstänkande och har problem med att föra strategiska diskussioner. Kraven på försvaret och dess utformning blir därmed för diffusa och de ekonomiska nedskärningarna kan sålunda komma att ske utan någon stor plan (strategi). Det föreligger sålunda en risk för att grava och svårreparabla misstag kommer att begås.

  "Sveriges militära alliansfrihet, syftande till att vårt land skall kunna vara neutralt i händelse av krig i vårt närområde, består. Den förutsätter att vi har en betryggande försvarsförmåga."

  Neutralitet vid krig i närområdet och en betryggande försvarsförmåga är två pelare i vår säkerhetspolitik som bekräftas i försvarsberedningens rapport. Denna formulering är inte oomstridd, men författaren väljer den som utgångspunkt för fortsatt resonemang. I en strategistyrd säkerhetspolitik leder denna säkerhetspolitik till krav på två olika strategier för hur statsmakterna avser utnyttja det militära försvaret. En strategi för hur vi skall agera för att kunna uppnå och vidmakthålla en neutralitet "i händelse av krig i vårt närområde" och en strategi för hur vi avser att föra krig om denna politik misslyckas. Om dessa strategier saknas riskerar de viktiga avvägningsfrågorna mellan olika stridskrafter bli felaktiga. Ett viktigt ämne för kritik av Överbefälhavarens underlag från förra hösten (jfr militärbefälhavarens i oktober och generalinspektörens för armén i januari anmälda avvikande uppfattningar i försvarsdiskussionen).

En "strategi för neutralitet" borde syfta till att utnyttja försvaret i dess krigsavhållande funktion, medan "krigsstrategin" syfta till att skapa handlingsfrihet för riksledningen att föra Sverige ut ur kriget. Detta är dock ett relativt passivt sätt att betrakta en konfliktutveckling i vårt närområde (särskilt i dessa dagar av på kort sikt ringa risk för ett brett upplagt väpnat angrepp). Författaren påstår att vi inte borde "vänta" med att utnyttja försvaret först när det redan uppstått en konflikt, utan låta försvaret bli ett instrument i vår säkerhetspolitik för krishantering över hela konfliktskalan (Detta sätt att tänka återfinns också i beredningens rapport, men för att utveckla "instrumentet" bör det tydligt framgå hur försvaret skall utnyttjas i denna roll). Detta leder till slutsatsen att det behövs en "tredje strategi": en som syftar till att hävda våra säkerhetspolitiska intressen i vårt närområde. Det är inte fråga om att tona ner strategi för krig (väpnat angrepp) till förmån för en strategi för krishantering i närområdet, utan enbart komplettera den.

  Till dessa säkerhetspolitiska "krav på strategier", tillkommer vidare de mera "klassiska" internationella uppgifterna – delta i internationella fredsfrämjande insatser (bortom vårt närområde), vilka är en naturlig följd av vårt engagemang i FN, OSSE, EU och PfF/EAPR.

  Med utgångspunkt i en säkerhetspolitisk analys och strategiska överväganden bör Försvarsmakten sålunda ges uppgifter med en vidare innebörd än de uppgifter som stadfästes i FB 96 (och som bekräftas i beredningens rapport) och formuleras kring förmågor att kunna verka i tre dimensioner (och i prioritetsordning):

Dessutom skall försvaret (som det alltid haft som krav!) kunna stärka det svenska samhället vid svåra påfrestningar i fred.

  I och med FB 92, men i ännu större utsträckning med FB 96, infördes anpassning som ett begrepp för förändring av Försvarsmaktens förmåga "över tiden". Denna del av säkerhetspolitiken ställer också krav på strategiskt tänkande, en "strategi för Försvarsmaktens långsiktiga utveckling". I försvarsberedningens rapport klaras det ut att dagens uppgifter skall lösas av en insatsorganisation, medan förmågan till anpassning skall innehas av en s k kompetensorganisation.

I FB 96 klarar riksdagen ut att förmågan till försvar mot väpnat angrepp är Försvarsmaktens raison d’être. Detta bekräftar försvarsberedningen indirekt när dess rapport talar om förmågan till väpnad strid. Den väpnade striden är grunden för försvarsmaktens kompetens oavsett vilken av ovanstående uppgifter som skall fullföljas. Dag Hammarskjöld myntade om de – efter Suezkrisen 1956 skapade – fredsbevarande operationerna: "It is not a job for soldiers, but only soldiers can do it!". Ett försvars stora svårighet, när behovet inte framstår som lika påtagligt, är att bibehålla och utveckla denna förmåga till väpnad strid.

"The services must think in terms of fighting real opponents, with real capabilities and real strategic and political objectives. Exercises and gaming must take place within concrete scenarios against realistic opponents who can truly challenge blue forces. Such scenarios must examine the impact of innovative approaches on all three levels of war: strategic, operational, and tactical."

Skriver den amerikanske historieprofessorn Murray i den amerikanska facktidskriften Joint Forces Quarterly sommaren 1996 i en debatt om hur väpnade styrkor (försvarsmakter) skall överleva mellankrigstider och bibehålla sin krigföringskapacitet (förmåga till väpnad strid).

  Anpassningens stora utmaning är avvägningen mellan vilken förmåga försvaret skall inneha (insatsorganisationen i beredningens rapport) i närtid och handlingsfrihet att kunna utvecklas på sikt (kompetensorganisationen). Försvarsberedningen klarar tydligt ut att personalens kompetens, både när det gäller utbildning och förmåga till utveckling av nytt operativt och taktiskt tänkande och tillförsel av ny materiel, är viktiga faktorer i förmåga till anpassning.

  Försvarsberedningen klarar ut att Försvarsmakten skall organiseras med en kärna av "högt prioriterade förband, en s k insatsorganisation och kompetensområden som tillgodoser förmågan att redan i grundberedskap lösa de försvarsuppgifter som, med hänsyn taget till det rådande säkerhetspolitiska läget, kan anses vara prioriterade. ... Kärnan utgör också grund för den långsiktiga anpassningsförmågan. ... De ingående förbandstyperna bör representera en stor bredd, för att i huvudsak utgöra grund för Försvarsmaktens kompetensbas." För grundorganisationen klarar rapporten ut att "(den skall kunna) medge en rationell produktion inom Försvarsmakten. Den skall medge utbildning och övning under olika militärgeografiska och klimatologiska förhållanden. ... Hänsyn skall också tas till det övriga totalförsvarets behov och förutsättningar för militärcivil samverkan."

  Detta är viktiga citat när den framtida Försvarsmakten skall tas fram. Även om det inledningsvis i studiearbetet talas om två organisationer, insats och kompetens, kan det i slutändan inte finnas mer än en entydig organisation. En traditionell beskrivning av en krigsorganisation som "produceras" i en grundorganisation är inte längre aktuell. I en framtida Försvarsmakt bör grunden för vår kompetens och utgångspunkt för insatser i närtid (främst i organiserandet av förband för internationell verksamhet) utgöras av "utbildningsplattformar". Dessa plattformar kan logiskt enbart bildas i en begreppsmässig sammanföring av krigsförbanden – i armén brigader, regementen och bataljoner – med grundorganisationen – brigader, regementen och kårer – till en organisation, "förbanden". För att leva upp till beredningens krav skall förbanden, för arméns del, kunna leda och utbilda samt utveckla förmågan i väpnad strid och understöd av strid. Militär infrastruktur, kaserner, garage och verkstäder, övnings- och skjutfält samt en kvalificerad och välutbildad officerskår är kärnan i dessa förband. Vid sidan om förbanden spelar skolorna en viktig roll i utbildning av officerarna och i det mycket viktiga utvecklingsarbetet.

  Det framgår av beredningens rapport att organisationen skall krympas. Det är svåra överväganden som stundar. Kravet på utbildningsrationalitet står mot önskan om förband över ytan och kravet på övning under olika förhållanden. F n finns i armén bl a 13 brigadplattformar. Regeringen har under förra året indikerat att det föreligger en önskan om två svenska bataljoner i internationell tjänst. Detta innebär att fyra bataljoner skall kunna organiseras varje år (en bataljon kan vara ute i sex månader). Två personalförsörjningssystem för detta kan skissas: det nuvarande grundad på allmän värnplikt enligt nedan och ett alternativt med kontraktsanställda frivilliga. Det är rimligt att anta att en bataljon, med grund i en utbildningsplattform, kan genomföra utlandstjänst vart tredje år. Oavsett system krävs det sålunda tolv plattformar för att innehålla regeringens önskan. Det är denne författares uppfattning att personalförsörjningen inte hittills varit föremål för tillräckligt djupa överväganden. En sak är dock klar: regeringens mål för vårt internationella engagemang kommer, om antalet brigadplattformar reduceras, med mycket stor sannolikhet i det långa loppet inte att kunna uppnås.

  Värnplikten är en mycket viktig fråga som borde bli föremål för ett omfattande studiearbete innan beslut fattas. Så kommer uppenbarligen nu inte att bli fallet, utan redan i höst kommer beslut att tas som i realiteten innebär att den allmänna värnplikten slutligen lämnas till förmån för något annat, i sig oprövat. Det är enligt min uppfattning mycket olyckligt, värnplikten har i det svenska försvaret fått en roll som ligger långt bortom att enbart vara en metod för personalförsörjning. Det är av många omvittnat (senast av Dalregementschefen, överste Rolf Dahlström, i en debattartikel i tidningen Folket den 6 februari, där han tar sin utgångspunkt i försvaret av värnplikten i sina erfarenheter från Bosnien) om den viktiga grund för arméns stridsduglighet som våra skickliga och lojala värnpliktiga utgör.

  Framtiden för den svenska försvarsindustrin är, som sagt var, en annan principiellt mycket viktig fråga. Det stora hindret för tidiga förändringar i försvarets verksamhet syns vara svårigheterna att förändra redan tecknade kontrakt, t ex JAS 39 Gripen och stridsvagn 122 Leopard. Även i denna debatt framskymtar beslutsvåndan och försöken att både ’’ha kakan och äta upp den’’. Vi torde snabbt närma oss vägs ände, med de ekonomiska ramar som nu framträder, är det rimligt att anta att den stolta svenska försvarsindustrins saga borde vara all – en inhemsk försvarsindustri bör ju vara en funktion av ett starkt försvar och inte tvärtom!

Det som nu stundar för försvaret är att med grund i beredningens rapport i maj lämna förslag till hur försvaret organisatoriskt skall utvecklas för att leva upp till kraven. Överbefälhavaren skriver i ett handbrev till sin personal att det är ett stålbad som väntar. De omedelbara och kraftfulla ekonomiska reduceringarna och den mycket korta tid som står till förfogande gör att det föreligger en uppenbar risk för att målet, att även framgent kunna ha, vad ordföranden i socialdemokraternas ungdomsförbund Niklas Nordström i en debattartikel i Norra Skåne 12 februari, kallar ett starkt svenskt försvar inte kommer att kunna innehållas.

Vid upphandlingar för försvarsändamål har så gott som alla länder krävt motköp. Sverige har tillhört de få undantagen – svenska politiker har ansett att motköp strider mot frihandelns principer.

  Först när motorn till JAS skulle upphandlas krävde man motköp och ett särskilt motköpskontor bildades, finansierat av Exportrådet och UD. Leverantörerna fick 20 år på sig att handla för minst 5 miljarder. Men redan efter 5 år kunde motköpskontoret redovisa order för minst 10 miljarder till svenska företag! Icke förty lade man en tid därefter ned motköpskontoret.

  Effekten av detta blev märkbar vid nästa stora motköpsaffär – stridsvagnen Leopard från Tyska Krauss-Maffei. Ingen tycks ha haft erforderligt ansvar för att följa upp och bevaka affären. Fyra år efter köpet har endast en tredjedel av det tyska motköpsåtagandet på den civila sidan fullföljts – drygt 2 miljarder återstår. Också den militära delen har gått trögt.

  Detta föranledde landshövdingarna i Stockholm, Gävleborg, Uppsala, Södermanland, Västmanland och Värmland att tillsammans med borgarrådet Mats Hult i Stockholm skicka ett skarpt brev till bl a försvarsministern Björn von Sydow. Något svar på brevet, som skickades i slutet av maj 1998, har man inte fått. Ärendet ligger hos försvarsdepartementet, i väntan på nya regler för motköp.

  Under tiden har nya upphandlingar gjorts, exempelvis sensorer för kustkorvetten Sverige från Kanada för 160 miljoner och robotar från Norge för 130 miljoner – utan att några motköpt krävts.

  Man skall då veta, att Norge, liksom Finland, alltid begär motköp vid handel med Sverige.

  Försvarsindustriföreningen har reagerat på detta och i ett argt brev till försvarsministern den 11 januari 1999 krävt att åtgärder vidtas, inte minst med tanke på den kommande stora helikopterupphandlingen.

  Frågorna handläggs av departementssekreterare Robert Magnusson på försvarsdepartementet. (Leopardaffären sköttes av två halvtidskrafter (!) på det annars så personaltäta FMV, med känt resultat).

  Man får hoppas att Försvarsdepartementet nu tar krafttag för en bättre tingens ordning. Det måste bli ett slut på den svenska flatheten i dessa frågor, liksom i så många andra.

  Lär till exempel av Finland. Där jobbar en stor avdelning inom näringsdepartementet med motköpsärenden, med resultat att exempelvis köpet av stridsflygplan från USA tycks bli århundradets bästa affär för Finland!

  Missförhållandena i Sverige börjar också äntligen uppmärksammas i pressen. En utförlig artikel finns att läsa i ’’Ny Teknik’’ 3/99, varifrån fakta har hämtats.

Andelen styrda luftburna preci-sionsvapen blir allt större för varje ny konflikt, även när det handlar om sk. låg-nivå konflikter och internationella operationer. Detta grundar sig på den tekniska utvecklingen som medger utveckling och produktion av obemannade vapensystem med lång räckvidd och allt bättre precision till förhållandevis rimliga kostnader.

Trenden förstärks ytterligare av strävan att inte riskera egna människoliv och att heller inte förorsaka oönskat (civilt) lidande hos den som blir attackerad.

  Allt oftare framhålls (t.ex. i massmedias bevakning av insatserna mot Irak) fördelarna med långräckviddiga styrda vapen för den som anfaller. I framtiden kommer det att även bli allt tydligare att även den försvarande sidan, till fullo, måste utnyttja styrda vapen för att överhuvudtaget överleva och än hellre nå egen framgång.

Sedan mitten av 1950-talet har Bofors kontinuerligt studerat, utvecklat och producerat styrda vapen. Detta är unikt även i ett internationellt perspektiv och Bofors Missiles samlade kompetens inom det högteknologiska området styrda vapen är idag betydande.

  Bofors Missiles AB har idag drygt 600 anställda varav mer än 400 är ingenjörer, ianspråktagna främst inom utveckling. Sedan murens fall 1989, har Bofors Missiles genomgått genomgripande förändringar och har idag en tydligare profil som kunskaps- och utvecklingsföretag. Efterhand som framförallt Sveriges kvantitativa behov av materiel minskat, har produktionens andel av verksamheten minskat. 1991 fanns mer än 300 arbetare inom produktion, idag är det knappt hälften så många.

Efter en period av studier som inleddes i mitten av 1980-talet, beställdes utvecklingen av RBS 23 BAMSE (Bofors Advanced Medium-range Surface-to-air missile Evolution) i maj 1993.

  I mycket ingående utvärderingar, genomförda av FOA och FMV, konstaterades att BAMSE var det enda alternativ som kunde förena önskvärda prestanda med kostnader som tillät anskaffning och vidmakthållande av tillräckligt många system.

  För RBS 23 BAMSE vilar systemansvaret på Bofors Missiles AB med Ericsson Microwave System AB som viktigaste underleverantör. Eftersom den spaningsradar (Giraffe AMB) som ingår i RBS 23 BAMSE även är tänkt för uppgradering av RBS 77 HAWK, har FMV ett separat kontrakt med Ericsson Microwave Systems för utvecklingen av detta delsystem.

  Utvecklingen av RBS 23 BAMSE går i dagarna in i sin sista fas med tyngdpunkten på prov och verifiering på systemnivå. Kraven på prestanda uppfylls och såväl kostnads- som tidsramar följer väl uppgjorda planer, något som blivit möjligt bara genom att till fullo utnyttja de allra senaste teknologiska landvinningarna och en långt framdriven utvecklingsmetodik.

Grunden för kraven på RBS 23 BAMSE återfinns i den blotta som finns i det svenska luftförsvarets luftvärn. Studierna på 80-talet visade att det fanns en lucka mellan Försvarsmaktens luftvärnssystem, som bl a kännetecknades av bristande allvädersförmåga, otillräcklig förmåga att motstå olika former av störning, oförmåga att verka mot mål på höjder över 10 000 meter och otillräcklig verkan mot små snabba mål som kryssningsmissiler och signalsökande attackrobotar.

De allra viktigaste egenskaperna hos RBS 23 BAMSE kan sammanfattas i nedanstående punkter:

• Allvädersförmåga

• Mycket hög förmåga att motstå olika former av störning

• Räckvidd 15 kilometer (dvs bortom det avstånd på 10-12 kilometer från sitt mål som en anfallande luftburen vapenplattform måste befinna sig inom, om plattformen själv är beroende av information från elektro-optiska sensorer innan dess vapen kan avlossas)

• Höjdtäckning 12-15 kilometer (dvs över den höjd som det stora flertalet luftburna vapenplattformar inte överskrider för att med tillräcklig precision kunna verka mot mål på marken)

• Hög förmåga mot olika typer av mål, inte bara mot helikoptrar, attack- och bombflygplan utan även mot små mål som kryssningsmissiler, laserstyrda bomber och signalsökande attackrobotar

• Hög operativ och strategisk rörlighet, bl a genom att alla delar av systemet är avpassat för transport i TP 84 (C-130 Hercules)

• Unik omvärldsuppfattning med datoriserat stöd för effektoptimering i alla steg, samtidigt som hela bekämpningsförloppet till fullo står under mänsklig kontroll. När som helst kan engagemanget effektivt avbrytas, även sedan roboten skjutits ut från eldenheten. Systemet klarar även av att hantera information till och från andra luftvärnssystem på ett sätt som tidigare inte varit möjligt.

• Hög skyddsnivå för systemets operatörer mot såväl AC-stridsmedel som finkalibrig eld och splitter.

• Hög förmåga att under lång tid upprätthålla hög beredskap med mycket begränsade resurser.

 

Eldenheten (EldE 23) i RBS 23 BAMSE utgörs av en robotvagn med fyra skjutklara robotar. EldE betjänas av 1-2 operatörer vars uppgifter är att alltid fatta beslut om att avge eld och att verkställa detta beslut genom att trycka på avfyringsknappen samt att vid behov stötta eller överrida datorernas förslag till hur målen skall bekämpas. EldE har sina sensorer placerade drygt åtta meter över marken på en höjbar mast, vilket ökar friheten i val av grupperingsplats och ger möjlighet att " se" över närbelägna terrängföremål för att följa lågtflygande mål. Den viktigaste sensorn är eldledningsradarn som arbetar på Ka-bandet och är en vidareutveckling av Ericssons Eagle-radar.

Underrättelseenheten (UndE 23) utgörs av Giraffe AMB (Agile Multi Beam), världens första 3D radar med "stacked beam" i sin storleksklass. "Stacked beam" innebär sändning i en stor lob och mottagning i ett större antal - samtidiga - mindre lober. På så sätt kan mål upptäckas och mätas in med överlägsen snabbhet och precision. UndE betjänas av 1-2 operatörer som koordinerar striden för upp till fyra eldenheter RBS 23. Även andra luftvärnssystem kan ledas på ett optimalt sätt.

RBS 23 BAMSE fyller luftvärnets behov och gör att luftförsvaret kommer i balans. Det blir möjligt att skydda de operativa anfallsförbanden tillräckligt effektivt för att dessa skall kunna nå sina mål. Med RBS 23 BAMSE blir det även möjligt att tillräckligt bra skydda JAS 39 Gripen-systemet med sina baser och plan på marken (där ju dessa befinner sig huvuddelen av tiden!).

  Det är också möjligt att inom ramen för en internationell operation utnyttja RBS 23 BAMSE. Höga prestanda, den unika omvärldsuppfattningen och standardiserade gränsytor, gör tillsammans med den höga rörligheten och höga skyddsnivån för operatörerna att systemet är väl lämpat för sådana insatser.

  I allt fler analyser betonas vikten av att kunna skydda vital infrastruktur när vårt samhälle nu utvecklas från ett industrisamhälle till ett informationssamhälle. Även en sådan uppgift löser RBS 23 BAMSE på ett mycket effektivt sätt och till betydligt lägre kostnader än utländska alternativ. Nedanstående bild visar det område inom vilket ett kompani förmår skydda vital infrastruktur, dygnet runt oberoende av väder och med ett fåtal operatörer. Till samma kostnad som för ett JAS 39 Gripen (inte inkluderande vare sig pilot eller beväpning) kan detta kompani RBS23 BAMSE (med tre eldenheter, en spaningsradar och totalt 90 robotar) anskaffas.

  RBS 23 BAMSE utgör förutsättningen för att inom landet kunna utveckla- och producera styrda vapen. För Bofors Missiles del är en fortsättning av utvecklingsprojektet till serieförberedelser och anskaffning en förutsättning för att vara internationellt attraktiv som partner i samarbetsprojekt.

  Redan på några få års sikt är en fortsättning av RBS 23 BAMSE förutsättningen för Bofors Missiles existens och därmed också för Försvarsmakten att kunna vidmakthålla det stora flertalet av de robotsystem som idag finns operativa.

  Genom att fortsätta med RBS 23 BAMSE skapar vårt land således framtida handlingsfrihet för att kunna återta försvarsförmåga genom utveckling och produktion av kvalificerade styrda vapen. I händerna på utländska robotsystemleverantörer och med en vikande kompetens inom landet är förutsättningarna mycket begränsade för att få tillgång till tillräckligt moderna, för svenska förhållanden avpassade och kostnadseffektiva styrda vapen, speciellt i en krissituation men även då avspänning råder i omvärlden.

RBS 23 BAMSE är från grunden designat för framtidens konflikter. Systemet fyller Sveriges och Försvarsmaktens behov av ett kvalificerat luftvärnssystem som kan utnyttjas för många ändamål och i varierande roller över tiden.

  RBS 23 BAMSE utgör en världsunik kombination av höga prestanda och rimliga kostnader. Alla utländska alternativ med tillräckliga prestanda är avsevärt dyrare.

  En fortsättning av RBS 23 BAMSE är förutsättningen för att i Sverige kunna utveckla, producera och vidmakthålla styrda vapen.

Försvarsberedningen skriver att det inte finns någon risk för invasion syftande till ockupation av delar eller hela Sverige under den närmaste tioårsperioden, förutsatt att Sverige har en grundläggande förmåga till totalförsvar. I rapporten varnas dock för att Sverige redan på kort sikt skulle kunna utsättas för begränsade väpnade angrepp, t ex i form av kryssningsmissiler.

  Enligt Försvarsberedningen kan hot uppstå mot Sverige främst som en konsekvens av oro och kriser på andra sidan Östersjön. Militära stridshandlingar kan i ett sådant läge spilla över till Sverige. Man kan t ex tänka sig att någon av de stridande parterna skulle vilja påverka Sveriges agerande genom att hota med vapeninsats.

  Försvarsberedningen drar slutsatsen att det förbättrade läget i Europa gör det möjligt att dra ner på de delar av försvaret som är rustade att möta en tänkt invasion. Försvaret måste dock ha omedelbar beredskap att värna Sverige mot kränkningar av landets territorium och sådana begränsade väpnade angrepp som skulle kunna uppstå till följd av kriser i Sveriges grannskap.

  Försvarsberedningen pekar också på nödvändigheten av att förbättra försvarets förmåga när det gäller att möta nya hot, t ex mot samhällets informationssystem. När försvaret nu reformeras måste man också bygga in en förmåga till anpassning som gör det möjligt för försvaret att växa igen, om läget i Europa skulle försämras i framtiden.

  Försvarsberedningen betonar alliansfrihetens värde när det gäller att medverka till att undvika konflikter och spänningar i norra Europa. En betryggande försvarsförmåga anges som en förutsättning för den militära alliansfriheten som syftar till att Sverige skall kunna vara neutralt i händelse av krig i närområde.

  Totalförsvarsplikten ses som fortsatt central för den svenska folkförsvarstanken, men Försvarsberedningen betonar att totalförsvarets organisation för att möta väpnat angrepp skall vara dimensionerande för hur många som kallas in och den typ av utbildning som ges. I avvaktan på fortsatt utredningsarbete, föreslår Försvarsberedningen att antalet värnpliktiga ligger kvar på nuvarande nivå. Även försvarsmaktens försörjning med anställd personal, inklusive tjänstgöringen för reservofficerare, bör ses över.

  Försvarsberedningen vill vidare se en ökad betoning på internationella insatser så snart det är praktiskt genomförbart och betonar vikten av att Sverige tar sitt ansvar för det säkerhetsfrämjande arbetet, både i ett globalt och ett europeiskt perspektiv. I rapporten föreslås att de nordiska länderna upprättar en gemensam brigad som skall kunna sättas in i krishanteringen.

  Försvarsberedningen föreslår att riksdagen vid vårens kontrollstation 1999 beslutar om en modifierad försvarsplanering för försvarsperiodens slut, dvs fram till 2001, då ett nytt försvarsbeslut för perioden 2002 – 2004 fattas. Redan år 2000 skall riksdagen besluta om den allmänna inriktningen av försvarsbeslutet 2001.

  Nästa försvarsbeslutsperiod kommer därmed att omfatta tre istället för fem år. Tanken är att man på så sätt skall få en fortlöpande och mera flexibel försvarsplanering. Försvarsberedningen föreslås också i framtiden följa den säkerhetspolitiska utvecklingen och bereda inriktningen av försvarsbesluten. Materielförsörjningen pekas ut som en särskilt viktig fråga under 1999. Den pågående omstruktureringen av den internationella försvarsindustrin bedöms få stora konsekvenser för den svenska försvarsindustrin.

  Försvarets budget skall minskas med 700 miljoner kr under år 2000 och 650 miljoner kr under 2001, i enlighet med 1996 års försvarsbeslut. Under åren 2000 och 2001 får försvaret inte längre göra någon årlig uppräkning av materielanslaget med 1,5 procent – den s k teknikfaktorn avskaffas. Försvarsberedningen tror att det blir svårt att göra ytterligare besparingar under åren 2000 och 2001, men är öppen för att frågan prövas vidare. Konsekvenserna av den s k anslagsförordningen skall utredas vidare. Försvarsberedningen utgår från att den får följa detta arbete. Fr o m år 20002 förutser man en substantiell sänkning av försvarsanslagen.

  Med tanke på att stora förändringar förestår, anser Försvarsberedningen att man bör inhämta fördjupat underlag bl a från totalförsvarets myndigheter och eftersträva att uppnå ett så brett och över den innevarande mandatperioden hållbart politiskt samförstånd som möjligt. Regeringen uppmanas att redan i den förestående processen inför vårens propositionsarbete föra en fortsatt dialog i detta syfte.

  Det är det fortsatta förfallet av den ryska krigsmakten i kombination med det ökade säkerhetssamarbetet i Europa, i vilket även Ryssland deltar, som gör det möjligt att sänka försvarskostnaderna och nödvändigt att omstrukturera försvaret, menar Försvarsberedningen.

  Det största hotet mot säkerheten i Nordeuropa utgörs av den fortsatta instabiliteten i Ryssland. De utrikespolitiska konsekvenserna av den fördjupade inhemska krisen är svåra att förutsäga. Ryssland vävs in i det euro-atlantiska samarbetet, men hävdar också tydliga ryska intressen både i sitt närområde och i konflikterna på Balkan och kring den Persiska Viken. Försvarsberedningen noterar att de baltiska staterna stundtals utsatts för starka politiska påtryckningar.

  Av betydelse för svensk försvarsplanering är det faktum att den djupa ekonomiska krisen i Ryssland leder till ett fortsatt förfall av den ryska krigsmakten. Man kan därför inte föreställa sig att det skulle vara möjligt att genomföra något invasionsföretag mot Sverige, syftande till ockupation, under de närmaste tio åren. Däremot är det möjligt att redan nu genomföra väpnade angrepp genom luften eller insatser mot begränsade mål i Sverige, t ex i syfte att påverka vårt agerande vid en eventuell kris i närområdet. Den ökade spridningen av massförstörelsevapen och i vissa fall bristande kontrollen över dem oroar Försvarsberedningen.

  Allt fler länder vävs in i det avtalsbundna euro-atlantiska säkerhetssamarbetet, vilket minskar risken för mellanstatliga konflikter i Europa och förbättrar möjligheten att hantera regionala konflikter av de slag som pågår på Balkan. Försvarsberedningen betonar dock att denna typ av konflikter inte har några enkla lösningar, utan kommer att kräva militära och civila insatser under lång tid framöver.

  EU:s förestående utvidgning och utökade ekonomiska samarbete med länderna i EU:s närområde pekas av Försvarsberedningen ut som särskilt betydelsefulla för en fortsatt gynnsam säkerhetspolitisk utveckling i Europa. De baltiska staternas strävan efter medlemskap i EU har starkt stöd av Sverige, påpekar Försvarsberedningen, som samtidigt uttrycker sin oro över att en del EU-medlemmar förefaller tveka inför den fortsatta utvidgningen.

  Mot bakgrund av sin bedömning av det säkerhetspolitiska läget, menar Försvarsberedningen att de troligaste hoten mot Sverige under de närmaste åren kan komma från väpnade angrepp med s k fjärrstridsmedel (flyg, kryssningsmissiler, ballistiska missiler). Den eventuelle angriparen är troligen en stat, men kan också vara en organisation som vill påverka Sverige genom att exempelvis angripa samhällets informationssystem. Man kan också föreställa sig att angripare som inte är stater kan använda kemiska och biologiska vapen.

  Skulle Sverige utsättas för denna typ av hot måste hela totalförsvarets resurser kunna mobiliseras på mycket kort tid. Det innebär bl a att både det militära och civila försvaret bör dra ner på de resurser som lagts på att möta en invasion och ställa om sin organisation för att möta andra former av väpnat angrepp.

  Enligt Försvarsberedningen skall totalförsvaret liksom tidigare kunna:

– försvara Sverige mot väpnat angrepp

– hävda landets territoriella integritet

– bidra till fred och säkerhet i omvärlden

– stärka det svenska samhället vid svåra påfrestningar i fred

Nedtoningen av invasionsförsvaret, betoningen av nya typer av hot och den ökade tonvikten på internationellt säkerhetssamarbete bör dock leda till en omstrukturering av försvaret.

  Försvarsberedningen föreslår att krigsorganisationen bantas och att resurserna används för att höja kvaliten på vad som kallas insatsorganisationen, dvs den organisation som krävs för att möta de hot och utföra de uppgifter man kan föreställa sig under de närmaste åren. Därutöver behövs en s k kompetensorganisation som vidmakthåller de förmågor som krävs om läget i Europa skulle försämras och hot uppstå om större väpnade angrepp mot Sverige.

  Hur denna organisation skall se ut blir nu föremål för vidare utredning av bl a Försvarsmakten. Försvarsberedningen menar dock att man ganska snart kan minska på delar av ledningsorganisationen, t ex milo-nivån.

  I rapporten skisseras också vilken ambition Sverige bör ha när det gäller internationellt säkerhetsfrämjande arbete. Totalförsvaret skall bl a användas för att stödja de baltiska staternas uppbyggnad av totalförsvar, utveckla samarbetet med Ryssland i Kaliningrad, S:t Petersburg och Murmanskregionerna och fördjupa PFF-samarbetet.

  På kort sikt skall Sverige kunna delta med marktrupp i Europa och dess närhet, och globalt med specialfunktioner som minröjningskapacitet. Sjö- och luftstridkrafterna skall kunna delta i övningsverksamhet inom ramen för det säkerhetsfrämjande samarbetet, främst i närområdet. Också det civila försvaret skall utveckla sin förmåga till internationell samverkan.

  Sveriges militära alliansfrihet anses inte lägga något hinder i vägen för ett utökat svenskt deltagande i internationella insatser. Gränsen för samverkan med Nato går vid de ömsesidiga säkerhetsgarantierna. Försvarsberedningen trycker särskilt på behovet av att utveckla en europeisk krishanteringsförmåga som skall göra det möjligt för européerna att ta ett ökat ansvar för säkerheten på den egna kontinenten.

  Försvarsberedningen säger att det kommer att ta tid att ställa om försvaret i den önskade riktningen. Det handlar dock inte om att skapa parallella strukturer – en för det nationella försvaret och en för de internationella insatserna – utan en gemensam som kan användas för båda uppgifterna. Den internationella tjänstgöringen föreslås bli en naturlig del av officersyrket, vilket skall avspegla sig i anställningsavtalen i framtiden.

  Med sin rapport inför Kontrollstation 1999 har Försvarsberedningen angivit inriktningen av ett förändringsarbete som kommer att sträcka sig över flera år. Närmast återstår att omvandla rapporten till den proposition som skall läggas fram i mars i år och att formulera de nya utredningsuppdrag som skall ge underlag för ett nytt inriktningsbeslut av försvarspolitiken år 2000.

’’Sveriges militära alliansfrihet, syftande till att vårt land skall kunna vara neutralt i händelse av krig i vårt närområde består.’’

  Den officiella skrivningen var på väg att försvinna ur försvarsberedningens betänkande med anledning av det utökade samarbetet med NATO och den militära hjälpen till Baltikum.

  Inställningen till NATO har emellertid inte undergått några förändringar, enligt en Sifo-undersökning i början av året. Knappt hälften på den borgerliga sidan är för en NATO-anslutning. Av socialdemokraterna säger 58 procent nej, vänstern 59 och miljöpartisterna 64 procent.

Förhandlingarna med vänstern och miljöpartiet blev framgångsrika. Ett pris var överenskommelsen om att minska försvarsutgifterna de närmaste tre åren med årliga 3 miljarder. Särskilt miljöpartiet tog åt sig beröm. Försvarsministern – kanske mer kunnig om försvaret – talade först om felplanering i försvaret. ÖB borde alltså ha spekulerat i ett socialdemokratisk valnederlag och därav plötsliga kast omkring försvaret, utan föregående utredningar med tvärstopp som följd!

  Numera förefaller försvarsministern närmast plågad över regeringens hantering. Han menade väl heller inte att helt skjuta skulden på Försvarsmakten även om det lät så. Det gällde kanske att allmänt dimma till bilden för allmänheten och samtidigt förbereda väljarna på ÖBs reaktion. När denna i alla sina elementa uppenbarats – precis som efter gångna decenniers politiska utspel kring försvaret – försöker man rädda vad som räddas kan. En andra försvarsuppgörelse om miljardbelopp inom ett par månader.

  Finansministern menade att problemen inte kunde lösas genom att ’’trixa med budgeten’’ trots att detta är just vad han själv gjort. Riksdagens kompensering av försvaret för ett par år sedan hamnade i regeringens ficka och snyggade till budgeten. Miljöpartiet har ståndaktigt motsatt sig detta försök att rädda försvaret. Hellre misshushållning med våra skattepengar i stort. Vår världsledande försvarsindustri, uppbyggd under decennier får gå i kras – något rådrum ska inte ges. Vinsten – man kan visa sin sparförmåga i det korta perspektivet.

  Miljöpartiet har t ex flera gånger i sin argumentation återkommit till att det inte finns något hot just nu. Kunskapen om att krigsförband tar ca 7 till 10 år att skapa finns inte, lika lite som man ens kan besvara frågan om hur försvaret ska se ut om fem år. Bara att anslaget ska minska. Fixeringen vid ett angreppshot mot landet som hotar vår existens visar att man inte följt med vad som hänt. Ett sådant är något för Sverige mycket avlägset (vilket ’’hotdebattörerna’’ inte fattat). Vad vi måste klara är det begränsade angreppet för att tvinga till eftergifter vid en snedgången kris i närområdet. Har vi då avskaffat ett försvar som kan föra krig handlar det ju bara om att ta grepp på oss innan någon annan, t ex NATO gör det, utnyttjande sina ekonomiska muskler.

  Maj-Britt Teorin har förordat ett miljöregemente i Borås. Inte särskilt väl använda skattemedel men naturligtvis den sanne populistens ofarliga och trevliga argumentering. Miljö är ju onekligen trevligare än krig (liksom födelse är mer att glädjas åt än död).

Omkring detta politikerspel kan man naturligtvis reflektera åtskilligt t ex vad gäller etik och politikerförakt. Perssons försvar är reducerat till ett simpelt förhandlingsobjekt där man är beredd att göra allvarligare ingrepp än som någonsin skett i tidigare demokratisk tradition av försvarsuppgörelser. Konsekvenserna för försvarsindustri, värnplikt och övningsverksamhet måste ha stått tillräckligt klara för så erfarna politiker som försvarsministern liksom statsministern. Effekterna av gångna decenniers utspel rörande försvaret i politiskt trängda situationer kan t ex inte vara obekanta. Heller knappast effekterna av de reduceringar som redan skett under 90-talet och försvarsledningens reaktioner på detta – ’’de skrek som stuckna grisar’’ sa Thage G enl. SvD. Det är möjligt att Thage G föreställer sig att generalernas reaktion var föranledd av att deras fögderi minskade – därför att de fick färre prylar och människor att öva med och vara chefer för – inte att de bekymrade sig för effekterna. En politiker mer mån om att framhålla sin egen förträfflighet eller med siktet inställt på att vinna nästa valomgång behöver inte bekymra sig så mycket om försvarets förmåga. Det räcker med att titta på försvaret och politikerna 1939. Även om alltför få – politiker och andra – har modet och storheten att erkänna och stå för sina misstag, ledde de katastrofala bristerna i försvaret vid andra världskriget – till följd av de politiska partiernas försvarspolitik – till läxan att försvarsfrågan var viktig. Detta gällde också för socialdemokraterna, åtminstone fram till 70-talet. Brist på pengar och behov av välfärd ledde då till att försvaret minskades. Nu när pengarna till välfärden saknas blir försvaret vad man skär i.

Vissa politiker anser inte att försvaret är viktigare än att de kan fara fram ungefär som vissa namnkunniga företagsklippare betedde sig under 80-talet. Utan hänsyn till långsiktiga effekter för företaget gjorde dessa klipp för att tjäna snabba pengar.

  Fortsätter denna politik påverkas allmänhetens, ungdomens syn på försvaret. Vilka kommer att attraheras av försvaret? Förmodligen lockar det även fortsättningsvis sin goda kärna av friluftsintresserade ungdomar – ofta med en extra portion idealitet och som gillar att jobba tillsammans med andra. Denna kategori kommer att förbli en viktig del av försvarets styrka. Men hur ska vi locka andra lika nödvändiga kategorier; intellektuella, entreprenörer, drivande ledargestalter. Politikerna kan inte gärna föreställa sig dagens politiska kortsyn och oenighet omkring försvaret – fladdrigheten – lockar.

  Nedprioriteringen av försvaret till förmån för mer aptitliga fläskben sväljs naturligtvis av en del väljargrupper. Däremot attraheras knappas dem som i sitt yrke strävar efter att i hård konkurrens vinna posten som framgångsrik företagsledare eller, för den delen, politiker. Vi riskerar däremot att ännu fler rena karriärister lockas till försvaret med dess yttre glansfyllda attribut. Människor som, ofta med små materiella anspråk, sätter sin egen karriär i förgrunden – om nödvändigt på bekostnad av verksamhetens främsta.

Naturligtvis vill inte våra politiker något av detta som emellertid uppenbart ligger i farans riktning så länge regering och de politiska partierna inte förmår klara ut vad de vill att försvaret ska vara bra till. De föga innovativa fyra uppgifterna försvaret ska lösa som man sedan några år slår på trumman för (möta angrepp, skydda territorier, internationella insatser, stödja samhället) är något lika gamalt och innehållsfattigt som bilden av kejsarens nya kläder. Men visst – i den historielöshet som idag är legio kan ju budskapet säljas (likt konserverad gröt)!

  Låt mig bara få påminna om följande:

En viss omavvägning har förvisso skett idag – ambitionen är att vi nu ska kunna ha en bataljon plus en halv och så småningom också fartygsförband och stridsflyg mot tidigare en FN-bataljon och transportflyg som normalstyrka.

  Framför allt märks justeringen av att till de tidigare observatörskategorierna, SWEDRELIEF m m, nu betydligt fler officerare än förr får möjligheten till internationell tjänst som förbindelseofficerare, i stabssamverkan, inspektions- och verifikationsmissioner etc. Den viktigaste förändringen torde emellertid vara den att uppgifterna numera är meriterande till skillnad mot synen på FN-tjänst tidigare.

  Vad som krävs är att vi för framtiden mer långsiktigt definierar försvarets roll, inte utifrån vad det ena eller andra partiet uppfattar som gynnsamt inför sina väljare, utan från vilken säkerhetspolitik vi vill föra i Östersjön och det nya Europa. Detta bör ju vara självklart, vilket kanske förklarar försvarsministerns alltmer plågade framtoning.

Det är inte första gången frågan ställs. Beslutet är ÖBs eget – alla vi försvarsvänner bör ge vårt fulla stöd, vilket beslut han än fattar. Men – en grundläggande förutsättning för ÖB måste vara något mer än försvarsministerns löfte om att arbeta för en positiv lösning. Tyvärr räcker inte hans inflytande på regeringspolitiken. Han uttalar visserligen förhoppningen att finansministern skulle ha lärt sig mycket av diskussionerna om säkerhetspolitik och försvar, bl a svårigheten att inom dessa områden av statsfinanserna göra snabba klipp.

Finansministern uttalar vidare att ÖB får som andra verkschefer acceptera de beslut statsmakterna fattar. Vad finansministern behändigt förbigår är att försvarsfrågan inte rör bara ÖB – den är en nationell fråga.

  Ändå försvarar finansministern i sin budgetnit alltså att de sedan decennier eftersträvade breda försvarslösningarna körs över. Trots att valet inte handlade om försvaret bejakar han att – i de praktiska budgetmanglingar som förevarit för att säkra regeringsmakten – de försvarsfientliga partierna får ett avgörande inflytande för att minska försvaret med tre miljarder per år, 10 procent! Det finns ett uttryck om maktens arrogans – det stämmer väl in på finansministern. Hans trovärdighet är jämfört med ÖBs, för försvarsvänner, liten i den nu (beklämmande) debatten!

  Bara statsministern kan mot denna dystra bakgrund ge en tillräcklig signal om socialdemokratins vilja till en långsiktig försvarslösning – brett förankrad bland partier positiva till försvaret. Utan detta skulle ÖB-ämbetet reduceras till en oacceptabel generaldirektörsroll för en till Åsbrinks budgetproblem kopplad avvecklingsorganisation. Endast en politruk kan passa för något sådant!

En ledstjärna anges ofta vara att vi genom internationella insatser kan förhindra eller dämpa konflikter. Den för Sverige avgörande frågan vad gäller vår säkerhet är emellertid stabiliteten i Baltikum, inte Balkan. Inte minst skulle Gotland vara utsatt men också andra delar av territoriet kan hotas med mycket begränsade insatser. Sådana begränsade aktioner skulle kunna utnyttjas för att tvinga oss till begränsade eftergifter t ex för att upplåta vårt luftrum för att förbättra förvarning.

  NATO-anslutning är självfallet ett enkelt alternativ. Så enkelt för oss själva (som inte behöver medlemskapet) till priset av att inte få med balterna inom överskådlig tid. Ursäkten som ofta framförs när detta påpekas är att vi genom NATO-medlemskap kan stärka balternas situation på annat sätt.

Detta ger utrymme för att dra in balterna i ett mönster syftande till att öka den internationella närvaron ytterligare. Detta mönster kunde röra utbildning av stora mängder observatörer och kanske utrustandet av dem som tecknar kontrakt att kunna rycka ut med kort varsel. Detta kan gälla utbildning av fredsbevarande förband – militära och humanitära. Samverkan mellan dessa kan övas inom PfP för att hantera kriser, särskilt i regioner där t ex transporter till och evakuering från, måste ske sjö- och luftledes.

  Dessa och andra möjligheter att ha med USA i ökad grad borde stå som högsta prioritet för vår säkerhetspolitik. Det ger en utgångspunkt för försvarets förmåga i krishantering. Kompatibelt med bl a USA och Finland både vad gäller fredsbevarande samt humanitära insatser – men naturligtvis också strid.

  Eftersom det genom närhet också fanns en nationell koppling skulle dessa uppgifter inte längre vara något avlägset, exotiskt (för all del häftigt eller intressant – så länge vi besparas stora och plötsliga förluster) där vi kan fortsätta fladdra med försvaret. Genom den nationella kopplingen kunde också i bästa fall en överenskommelse mellan för försvaret ansvarskännande partier nås. Eftersom det permanenta tillståndet av osäkerhet rörande Ryssland, kunde förhoppningsvis inriktningen av detta nya försvar bli långsiktig – förutsättningen för god hushållning.

’’Efter Sovjetunionens sammanbrott har hotbilden förändrats positivt. Samtidigt finns det goda skäl för att inte dra för stora växlar på Rysslands svaghet.

  Reformeran är över. Dessutom råder oklarhet om rysk utrikes- och säkerhetspolitik. Den inledande starkt västvänliga och integrativa inriktningen har ersatts av en retorik som ofta betonar motsättningen till väst och får därmed större konsekvenser än vad som ursprungligen var avsett. En liten konflikt kan bli stor.

  Preferensstrukturen behöver inte heller nödvändigtvis vara överensstämmande med vår egen, vilket innebär att ett i våra ögon irrationellt beteende kan vara helt rationellt och konsekvent, betraktat med ryska ögon.

  Det är möjligt att konstruera helt olika framtidsscenarior för Ryssland. Det kan varken uteslutas att reformpolitiken återkommer (och att Ryssland därmed får en ny reformera), att utvecklingen fortsätter i samma riktning som i dagsläget eller att sönderfallet – och förfallet – accelererar.

  Inte heller kan det uteslutas att den politiska ledningen i Ryssland tas över av röd-bruna krafter med utrikespolitiska ambitioner som hotar omvärlden i allmänhet och närområdet i synnerhet.

  Osäkerheten är stor. Det borde vara utgångspunkten för fastställandet av vår försäkringspremie till försvaret.’’

Efter segern i kriget i Persiska viken 1991, då det tog Förenta staterna och deras allierade något mer än en månad att militärt besegra de irakiska ockupationsstyrkorna i Kuwait, framstod Förenta staternas krigsmakt som oövervinnelig. Den amerikanska nyhetskanalen CNNs televiserade dygnet-runtbevakning av kriget gav allmänheten världen över bilden av en högeffektiv krigsmaskin som med klinisk precision malde ner motparten och själv kunde inregistrera minimala förluster.

  Den amerikanska och allierade insatsen var förvisso imponerande, och det beröm som kom den högsta amerikanska krigsledningen till del – president George Bush, överbefälhavaren Colin Powell och general Norman Schwarzkopf – var fullt välförtjänt. Men ingen krigsmakt kan leva på gamla meriter, och i USA växer nu kritiken mot hur försvarsfrågorna har hanterats under Clinton-administrationens egid. Förre amerikanske marinministern John Lehman erinrade i en uppmärksammad artikel i tidskriften The American Spectator (oktober 1998) varnande om den amerikanska (o)vanan att sänka garden omedelbart efter en stor militär seger.

  Det kalla kriget, menade Lehman, var inget undantag från den regeln: ’’I sina legendariska föreläsningar vid University of Pennsylvania brukade (förre Sverige-ambassadören) Robert Strausz-Hupé säga att även om inte historien upprepar sig själv, så gör mönster i historien det. Vi upprepar visserligen inte exakt vad som hände efter första och andra världskrigen, men det nyligen inträffade exemplet på vår oförmåga att avskräcka Saddam Hussein antyder vissa paralleller.’’

  Lehmans artikel skrevs visserligen före bombangreppet mot irakiska installationer strax före senaste årsskiftet, men Saddams reaktion synes bekräfta den framförda tesen att de amerikanska insatserna varit otillräckliga. Långt ifrån att knäcka den irakiska motståndsviljan tycks de amerikanska allierade insatserna (stundom något oegentligt beskrivna som ’’kirurgiska’’ eller ’’kliniska’’ bombningar) endast ha stärkt motståndsviljan hos den irakiska militärledningen. Dessutom syns det vara oklart i hur hög grad de amerikanska bomberna fallit på rätt ställen, det vill säga militära anläggningar och installationer för tillverkning av kemiska stridsmedel. Detsamma gäller angreppen mot anläggningar som satts i samband med den islamistiske terrorledaren Osama bin Ladens baser i Sudan.

  De amerikanska försvarskostnaderna är alltjämt relativt höga, och president Clinton annonserade i början av januari 1999 att betydande förstärkningar är att vänta inom kommande sexårsperiod, men kritikerna av den förda försvarspolitiken i Washington pekar på brister i den operativa dugligheten. Det är desto mer betänkligt, som Saddam Husseins Irak långt ifrån är det enda orosmolnet på den internationella himlen. Andra stater med oberäkneliga och potentiellt farliga regimer är Kina, Nordkorea, Iran, Libyen, Indien och Pakistan. Därför, anser kritikerna, är det hög tid att Förenta staterna lösgör sig från euforin efter segern i det kalla kriget och anpassar de militära styrkorna efter den nya tidens förhållanden.

  Lehman skriver: ’’Ironiskt nog leder bristen på en stark militärmakt till dess alltmer frekventa användning. Reagan-administrationen sände styrkor utomlands arton gånger i syfte att trycka ner militära kriser; Bush-administrationen fjorton gånger. Så här långt in i Clinton-administrationen, som är endast fem år gammal, har (militär)styrkor satts in ett femtiotal gånger.’’ Dessa engagemang har dessutom varit dyrbara – insatsen på Haiti kostade cirka 16 miljarder kronor, medan det amerikanska engagemanget i Bosnien beräknas gå på kostnader motsvarande uppåt 75 miljarder kronor per år.

  Efter det kalla kriget har USAs krigsmakt använts i en rad olika hänseenden. Detta möter på sina håll stark kritik. Lehman, vars synpunkter får anses vara mycket representativa för en stor del av den kritik som framförts under senare tid, framhåller: ’’I syfte att avskräcka våra fiender behöver Amerika styrkor vilka rekryteras, övas och instrueras att utföra inte sociala tjänster, internationell välfärd, fredsbevarande insatser eller aktioner mot droger, utan att överösa våra fiender med eld och förstörelse om de bryter mot freden och strävar efter att anfalla oss och våra nära allierade.’’

  Lehman och hans meningsfränder vill alltså se en återgång till traditionellt bruk av Förenta staternas väpnade styrkor och är djupt kritiska till det vi fått se så mycket av under tiden efter det kalla krigets slut – det vill säga att militärmakten används på en rad icke-traditionella frontavsnitt till höga kostnader. Icke minst har den närmast Hollywood-mässiga insatsen inför surrande filmkameror i Somalia kritiserats. Soldater skall, menar kritikerna, utkämpa krig och inte bygga upp samhällen eller fungera som diplomater (eller filmstjärnor). Man har bland annat pekat på att de 241 marinsoldater som dödades i sina baracker i Libanon 1983 dog därför att de förvandlats till diplomater; de hade satts in som ett slags stoppklossar mellan stridande fraktioner och belades samtidigt med så många restriktioner att de i praktiken inte hade möjlighet att försvara sig. Detsamma gäller exempelvis FN-soldaterna i Bosnien i dag.

  De internationella läxorna har emellertid inte lärts, hävdar kritikerna. Amerikanska soldater fortsätter, mestadels under FN-flagg, att användas som ’’fredsbevarare’’ i samband med inbördeskrigsliknande förhållanden i länder som Bosnien, Somalia och Angola. Dessutom riktas kritik mot den ’’politiskt korrekta’’ åtgärden att till varje pris integrera kvinnor på alla plan inom krigsmakten och mot nya rekryteringsmetoder baserade på ’’psykologiska profiler’’. De senare uppges ha lett till att dagens soldater inte motsvarar ett tvärsnitt av det amerikanska samhället.

  Kritikerna hävdar att den internationella respekten för USA under senare år har minskat, och frågan är om de inte har alldeles rätt i det. Detta har inte bara med de militära resursernas användande i sig att göra. Efter den imponerande uppvisningen i Persiska viken 1991 har amerikansk utrikespolitik kommit att präglas av en icke obetydlig ryckighet. Utrikestalesmännen i Washington har ofta i skarpa ordalag framfört sin mening om och till Saddam Hussein, Slobodan Milosevic, Kim Jong-il (Nordkorea), Osama bin Laden och andra internationella orosstiftare, men när det kommit till handling har utfallet varit blandat och ingen av nyssnämnda potentater förefaller ha blivit särdeles avskräckt av Bill Clintons eller hans utrikesminister Madeleine Albrights vapenskrammel. Detta är naturligtvis illavarslande ur ett världsfredsperspektiv.

  Den kritik som framförs mot hanteringen av de militära resurserna i Washington borde väcka till eftertanke också här hemma. Ty trots allt är varje militärmakts uppgift att förbereda sig för krig på mest ändamålsenliga sätt, oavsett om potentiella hot står att finna på andra sidan Östersjön eller annorstädes. Allting annat är och måste vara bisaker.

Den svenska mikrosatelliten Astrid-2 åkte i december snålskjuts ut i rymden med den ryska satelliten Nadesha på en Kosmos 3M-raket från Plesetsk-kosmodromen i nordvästra Ryssland, meddelar Flygtekniska föreningens tidskrift Bevingat.

  Astrid-2 är en vetenskaplig satellit, som skall användas för mätningar av elektriska och magnetiska fält runt jorden. Instrumenten ombord på satelliten kan också användas för mätning av UV-strålningen vid polerna och mätning av dess absorption i atmosfären.

  Den väger endast 30 kg varför den kallas för mikrosatellit. Astrid-2 har utvecklats av Rymdbolaget i Solna på uppdrag av Rymdstyrelsen. Experimentutrustningen i satelliten, som väger 9 kg, har utvecklats av Alfvénlaboratoriet på KTH och Institutet för Rymdfysik i Kiruna respektive Uppsala. Rymdbolaget har även utvecklat markstationen i Solna varifrån de flesta operationerna utförs via telekommando och där dataströmmen på 128 kbit/sek från satelliten tas emot. Detta gör det möjligt för forskarna att operera sina experiment via Internet, vilket förmodligen sker för första gången. En telemetristation för mottagning av experimentdata finns också placerad på Antarktis.

  Satelliten är spinnstabiliserad och pekar konstant mot solen för att man skall få full effekt på solpanelerna. Den går i en cirkulär bana runt jorden på höjden 1000 km med en inklination (lutning) på 83 grader mot ekvatorplanet.

  Experimentproberna sitter på långa bommar som fälls ut från satelliten för att mätningarna ej skall störas av satellitens elsystem. Dessa manövrer av bommarna är mycket komplicerade men hittills har man lyckats med att få ut proberna för KTHs elektriska fältmätningar.

Det svenska ordet kris är inlånat från grekiskans krisis. Det grekiska ordet betyder närmast åtskillnad och dom. Detta ger en positiv aspekt av krisen, som inte kommer fram i det svenska språkbruket. I krisen ställs allt på sin spets. Där avgörs det vad vi egentligen går för. Det sker en åtskillnad mellan det som håller och inte håller i våra liv. I krisen ställs vi inför ’’det yttersta provet’’, för att tala med C.A. Ehrensvärd.

  I dagligt tal brukar vi sammanställa kris och katastrof. Även katastrof är ett grekiskt låneord, som bl a betyder omvälvning. Genom katastrofen blir det värdefulla värdelöst och sådant som vi tidigare inte värdesatte får stort värde. Det är t ex en katastrof att få hjärnblödning. Har man fått det är den nya sportbilen av ringa värde, medan det däremot är ett stort värde att kunna använda både kniv och gaffel. Men katastrof betyder också vändpunkt, t ex vändpunkten i det grekiska dramat, när allt börjar gå åt rätt håll.

  Krisen och katastrofen kan vara enskild och den kan vara kollektiv. Skillnaden mellan den enskilda och den kollektiva krisen är emellertid inte så stor som man till en början kan tro. Det beror på, att ett kollektiv, där man lever och arbetar tillsammans, ganska snart utvecklas till en levande organism, en kollektivperson. Familjen är en sådan kollektivperson; arbetsplatsen, fotbollslaget eller kompaniet kan bli det. Kollektivpersonen utmärks av att det som berör en berör alla. Kollektivpersonen har en gemensam mentalitet, gemensamma minnen och gemensamt ansvar. När man sysslar med teambuilding avser man att påskynda utvecklingen av kollektivpersonen.

  Krisen innebär att allt ställs på sin spets. Man förlorar för längre eller kortare tid sitt fotfäste i vardagen. Det är nu det visar sig vad man egentligen går för, vad som har hållfasthet och vad som saknar bestående värde. Krisen kan vara en sjukdom, en olycka. Den kan vara arbetslöshet, åldrande, skilsmässa. Kris är en jordbävning.

Den mänskliga organismen är förberedd för sådana jordbävningar. Den allvarligaste av alla kriser som kan drabba enskilda och kollektiv är kriget. Därför skall vi i det följande ansluta till Dr. Walo von Greyerzs framställning i Människan och kriget (1960). Walo von Greyerz var under kriget verksam som läkare i Finland och blev 1952 civilförsvarsöverläkare i Sverige.

  Walo von Greyerz pekar på några viktiga aspekter av krisen, som hittills inte har berörts. Krisen innebär förlusten av trygghet, den kanske förnämsta faktorn för psykisk hälsa. Krisen har också med sig en oförmåga att själv kunna bilda sig en uppfattning om skeendets innebörd. En cancerpatient kan t ex in i det sista förneka sjukdomen för sig själv och sina anhöriga och reagera med vrede mot allt och alla, som antyder det verkliga förhållandet. Hos många följs krisen av ett apatiskt skede, när man ger upp allting. Detta skede följs av en period av återhämtning med starkt inskränkt uppmärksamhetsfält och ett barnsligt beroendebehov.

  Walo von Greyerz utgår i sin framställning från tonus, den spänning av elektriska impulser, som ständigt råder i nervsystemet. Tonus påverkas bl a av adrenalinet. När vi ställs inför en kris får vi ett adrenalintillskott, som ger förhöjd tonus. Den annalkande faran ger upphov till rädsla, om rädslan är en sund och aktiv reaktion. Rädslan gör att vi aktar oss för det farliga, men den medför också att vi blir starkare och snabbare än vi eljest är. Adrenalinet släpper loss reservkrafterna. Vi kan under rädslan agera logiskt och vi har kontroll över vår kropp, med viss begränsning. Darrningar, svettningar, blekhet, rodnad är tecken på rädsla. Rädslan är kortvarig, och när den lämnat oss finns det sällan några skadeverkningar kvar. Den innebär emellertid en kraftig förbrukning av psykisk energi. Överste Jonas Waern har gjort några intressanta reflektioner kring detta. Han menar att varje människa har fått sig tilldelad ett visst mått av den psykiska energi, som vi kallar mod, och varje gång vi utsätts för fara tär vi på det tilldelade måttet. En modig person, som upprepade gånger utsätts för fara, tenderar att så småningom bli överdrivet försiktig.

  Rädslan kan stegras till skräck. Typiskt för skräcken är att den utlöses av ett överraskande hot. Skräcken tar den drabbade helt i besittning. Den kopplar ur vissa psykiska reaktioner. Den kan ge upphov till apati, dvs likgiltighet. Vi blir ’’skräckslagna’’ eller ’’stela av fasa’’. Apatin kan emellertid snabbt gå över i känslostorm, och känslostormen utlöser en rörelsestorm. Vi handlar hektiskt, oplanerat och ologiskt. Vi är nämligen under skräcken inte i stånd till förnuftsmässiga överväganden. På sin höjd klarar vi inlärda beteenden.

  Skräcken har den farliga egenskapen att vara smittsam. Om den sprider sig till ett kollektiv ger den upphov till panik. Paniken innebär att den inre spänningen stiger, rörelsebehovet ökar, man gör meningslösa saker, lyfter t ex stolar upp och ner. Flykttvånget ligger nära.

  Både skräck och panik är emellertid kortvariga tillstånd. Ett fast och lugnt beteende kan häva bådadera.

  Om nervspänningen – tonus – under en längre tid befinner sig i ett högt läge kan tillståndet gå över till neuros. Typiska tecken på neuros är sömnlöshet, gråtmildhet och irritabilitet, dvs omotiverad ilska. Neurosen är ett långvarigt tillstånd som kräver sjukhusvård.

Vad är då chefens uppgift i krisen? Det första och det avgörande är att han är fysiskt närvarande. TV-mannen Lasse Holmquist har berättat om vad som hände när hans far dog. Familjen bodde då i Osby, där Fader Gunnar var kyrkoherde. Han kom hem till dem och satt hos dem och var – tyst. Bara hans närvaro och det deltagande hans tystnad uttryckte var nog. Detta kan överföras på alla områden av ledarskapet. När företaget har drabbats av ekonomisk kris, när en medarbetare blivit klämd till döds, när banken har rånats, då skall chefen vara där. I det första, apatiska skedet är hans närvaro nog.

  Men han skall också kunna leda sina medarbetare ut ur apatin. I den ekonomiska krisen är det han, som genom uthållighet och självuppoffring förmedlar övertygelsen om att det finns en framtid för organisationen. I kalla siffror betyder det inte så mycket att chefen sätter in sitt privata kapital i det krisdrabbade företaget, men som symbolhandling har det en kraftfull verkan. Om chefen däremot signalerar att han tänker söka sig ett annat verksamhetsfält går luften ur medarbetarna. Det ligger en djup insikt i att kaptenen skall vara den siste som lämnar skeppet. Så länge han är kvar finns det ännu möjlighet att rädda något, men när han går i båten är det slut.

  Vad han kan göra i krisen förutom att vara närvarande? Han skall naturligtvis ta fatt i situationen och sätta igång en verksamhet, som pekar framåt. Här är uthålligheten avgörande. Det är som med satsningen av det privata kapitalet. Det kalla värdet av den verksamhet han sätter igång kanske inte är så stort, men det mentala värdet är desto större. Det händer ju något, och när saker börjar röra sig åt rätt håll ger det enda det andra. Chefen kan naturligtvis inte spela att han tror på en framtid, där allt är förlorat. Det oäkta i ledarskapet avslöjas alltid. Det är hans övertygelse, som ger kraften till insatsen.

Det svåra är bara att man inte kan förutse hur man själv reagerar inför en kris. Inte ens chefen kan det. Kanske blir han lika paralyserad som de andra. Man kan emellertid förbereda sig mentalt. Här skall några punkter för mental krisförberedelse anges:

Är det inte överdrivet att ägna kraft i chefsutvecklingen åt krisförberedelse? För det mesta går ju allt rätt bra. Det är sant, men det är lika sant att ingen organisation och ingen chef går fri från kriser. De ekonomiska kriserna drabbar alla företag och förvaltningar, personal skadas och dödas i arbetet, medarbetare blir bedragna i sina äktenskap och svårt sjuka. Om chefen är väl förberedd på att sådant händer och består provet i krisen har hans ledarskap fått en auktoritet och tyngd av helt annat slag än den chef som inte bestod provet. Den senare kan aldrig återvinna vad han förlorat i trovärdighet, men den som klarade situationen har nått mycket långt i att bli chef och ledare i en person.

Vad skall då chefen göra när krisen är där? Vi kan tänka oss att det lokala bankkontoret blivit utsatt för rån.

  Det första bankdirektören inne i staden skall göra är att bege sig ut till det drabbade kontoret. Där skall han först och främst bilda sig en uppfattning av vad som hänt. Han skall veta hur det gick till, och vad man har gjort hittills. Om det är någon skadad eller dödad skall han veta vem, var och hur. Han skall se till att den skadades/dödades tillhörigheter tas om hand, och han skall ta reda på vart personen blivit förd. Därefter behöver han få en bild av ansvarsförhållandena före rånet.

  Nästa fråga gäller behov av hjälp utifrån. Behövs det mer medicinsk personal? Finns det någon i kommunens krisgrupp tillgänglig?

  När man kommit så långt är situationen klarlagd. Då är det tid att samla personalen i personalrummet och låta dem prata av sig. Man kan låta samtalet följa fyra frågor: Vad hände? Vad gjorde jag? Vad gjorde de andra? Vad kan vi lära oss av detta?

  Detta får ta sin tid, eftersom det är viktigt för att förebygga psykiska skador. Sedan är det l